Vägen till kejsarsnitt I

Hallå alla finisar! Har ju lovat att berätta om min (och Niklas, han är ju liksom med på tåget om vi säger så) väg till att få föda med planerat kejsarsnitt. Så nu kör vi! Anledningarna till varför jag/vi vill ha kejsarsnitt har jag ju berättat om tidigare, slink in här och här om ni vill läsa om det. För det här inlägget handlar om vägen till att få ett snitt, efter det att man bestämt sig.

 

Jag har ju alltid känt att jag velat föda med kejsarsnitt, och min skräck att inte få göra det har gjort att jag avvaktat med livets kanske viktigaste beslut: att skaffa barn. Har via kommentarer och mail som jag fått förstått att jag inte är ensam om att känna såhär, och för mig tycks det helt absurt att skräcken för att inte få bestämma hur man vill föda fram sitt eget barn ska riskera att vissa kvinnor kanske inte skaffar barn. Vansinne. Det finns trots allt den där satans biologiska klockan som ticktocktickar. Så vem vet hur många tjejer det finns därute som aldrig fick chansen att bli gravida, för att de sköt upp beslutet att skaffa barn på grund av rädsla för att inte få ett kejsarsnitt? Det kanske inte är tusentals vi pratar om, men finns det tio stycken så är det garanterat tio stycken för många.

 

För ett och ett halvt år sen kände jag att "Shit, jag e 34 bast, har det mesta kirrat vad gäller bostad/jobb och har världens finaste kille som velat skaffa barn med mig i flera år. Nu MÅSTE jag ta tag i det här med kids/förlossningsrädsla/kejsarsnitt. Som Gwen så fint uttrycker det: "Whatyouwaitingwhatyouwaitingwhatyouwaitingfooooor?!".

 

Anledningen till att jag skjutit upp att skaffa barn är inte endast på grund av min rädsla för att inte få föda med snitt, det har också haft mycket att göra med att jag har ett eget företag som jag vårdat som en bebis och som jag ville skulle kunna stå stadigt på egna ben innan jag skiftade fokus till något annat. Men snittprylen har helt klart spelat en stor roll. Så, för ett och ett halvt år sen kände jag alltså att jag verkligen borde ta tag i det här, och bokade tid hos en barnmorska för att få prata av mig. Målet med det samtalet var (för mig) att jag skulle mötas av förståelse och gå glad och lugnad därifrån, redo att berätta för Niklas att NU KÖR VI, nu gör vi barn! Så blev det inte. Istället blev det en vidrig upplevelse. Jag möttes av ett bombardemang av personliga åsikter från denna kvinna, som inom loppet av en nanosekund efter det att jag uttryckt min vilja att föda med snitt mycket tydligt klargjorde för mig att det var FEL, och att hon skulle leda mig RÄTT. I en timme satt jag och grätgrätgrät och kände mig inmålad i ett hörn. Och utmålad som bov. Befann jag mig i Sverige eller i gamla Ryssland? Hon erbjöd mig terapi, specialsamtal och gav mig en lunta med papper om Hur Dåligt Det Är Att Föda Med Kejsarsnitt. För både mig och barnet. Inte en enda gång sa hon något nyanserat, något som inte var färgat av hennes personliga åsikter. Jag gick därifrån med en enorm känsla av maktlöshet och uppgivenhet - skulle det verkligen vara så att man inte får bestämma över sin egen kropp? Är det verkligen möjligt? Tanken på barn kändes återigen långt borta.

2 kommentarer

Mer än 6 år sedan
Exakt så illa var mitt läkarbesök i v30! Mådde/mår så dåligt efter det och har väntat och väntat på att få ett nytt möte på en auroramottagning och idag äntligen fick jag reda på att jag får komma dit imorgon (v33 nu..) känner på mig att vad jag en säger så kommer de neka mig ;( det är helt sjukt att man inte ska få bestämma över sin egna förlossning!! Bara känslan av att bli tvingad att genomgå något man känner sig så otrygg med och som kan klassas som den värsta upplevelsen, är ju hemskt att det ska ta över de här allra sista veckorna.
Mer än 6 år sedan
Hejsan!
För ca: en månad sedan så födde jag mitt fjärde barn med planerat snitt pga förlossningsrädsla. Jag läser om din väg till kejsarsnittet och känner väl igen mig.

Mitt första barn fick jag för 8 år sedan. Jag har alltid känt en fruktan för att föda och under den graviditeten så va jag skräckslagen och kunde inte njuta av den växande magen. Jag kände även stor skam över att inte våga föda på "riktigt" (som folk i omgivningen är så duktiga på att påpeka att vaginal vägen är) och vågade därför inte prata med min barnmorska om detta förrns i v.31.
Då möttes jag av samma motstånd som du, läkaren jag skickades till försökte pränta in i mig hur farligt och fel kejsarsnitt är. Det är en risk för både mig och barnet, och inte vill man väl riskera sitt barns LIV??? Och om jag skulle vilja amma så kunde jag glömma det för är man snittad så kommer amningen knte funka osv. Hon försökte få mig att länna mig som en hemsk människa som är så egoistisk att jag sätter min egen rädsla före min bebis bästa. Hon påstod även att något måste vara fel med mig som känner denna rädsla och att jag borde börja med att ta reda på vad rädslan bottnar i.
Nu var jag så pass långt gången att det inte fanns tid att försöka jobba bort rädslan. Mycket gråt och bestämdhet gjorde tillslut att jag fick igenom beviljan att snittas. Genast släppte tyngden jag burit på mina axlar och jag kunde börja njuta av graviditeten.
Mycket däng fick jag från folk runtomkring pga mitt val att snittas. Men jag har stått på mig och inte brytt mig om vad andra tycker. Det är min kropp som jag själv gör vad jag vill med. Huvudsaken är ju att barnet kommer ut, inte hur det kommer ut.
Nu har jag som sagt precis genomgått fjärde lyckade snittet. Jag är så glad att jag valde detta förlossningssätt. Snitten har gått underbart, barnen har mått bra och amningen har funkat. Allt har gått tvärtemot vad folk försökte skrämma upp mig med.

Så jag vill bara skicka en stor kram till dig och önska dig lycka till inför det fantastiska som väntar. Du kommer inte ångra att du stod på dig och fick igenom din önskan om snitt.
Ha en mysig jul och ta hand om magen.
Kram Jessica
Produkter
Övrigt
   

Drift & produktion:  Wikinggruppen