Visa alla blogginlägg

Visar inlägg från Juli 2014

Ljuvlig dag

I dag har varit en ljuvlig dag! Började igen på favoriten Pom & Flora, med avocadomackor, kallpressad juice och latte. Kom att tänka på att Anna (som har detta fantastiska café tillsammans med sin kille Rasmus) sa en så klok grej när jag var där för ett tag sen. Hon och Rasmus startade nämligen Pom & Flora preciiis när de fått sitt andra barn. Hon var därför inte heller traditionellt mammaledig, och vi snackade lite om det, och det dåliga samvete som det ibland kan ge.

Hon sa att "Man måste komma ihåg att klappa sig själv på axeln för alla saker man faktiskt klarar av, istället för att tänka på det man inte gör". Som att hon klarade av att bygga upp ett café (som nu är tokpoppis, mycket välförtjänt) samtidigt som hon rattade en nyfödd och ett litet barn. Att hon på grund av det inte hann springa på öppna förskolan varje dag är precis en sån grej som man skulle kunna ha dåligt samvete över. Men, som jag också skrivit tidigare, så har våra bebisar fått uppleva annat, som garanterat också är stimulerande. Same same but different.

Det är dock bra att påminna sig om det där med att fokusera på det som man gör vs det man inte gör. En enkel sanning (som de flesta sanningar, de är ju liksom inte så krångliga) som inte kan nötas in för mycket.

Hursom, resten av dagen spenderades på en filt i en park med la familia. Skulle egentligen börjat jobba igen på kontoret 1 augusti, men flyttade ju fram det till 1 september eftersom jag inte riktigt kände att jag fått vara tillräckligt med Piggly. Så därför vill jag kräma ut så mycket jag kan de här sista veckorna. Och att ligga på en filt med honom utomhus är megasuperduperkvalitetstid, och så rackarns härligt.

Iggy är så jäkla skojig att vara med. Det är som att ha en liten liten kompis med sig hela tiden. En minipartner in crime. Älskar när vi är ute bland folk, och jag får honom att le eller göra ljud. Då känns det som att vi har en hemlig pryl tillsammans, en egen värld som bara vi bebor. Han är ju en liten person, och det känns så galet att den här lilla personen gillar att hänga med mig och tycker jag är rolig när jag gör mina töntiga miner.

Jag är verkligen förvånad över hur genuint roligt jag tycker att det är att vara mamma. Har aldrig varit någon "barnperson", så jag är så förvånad att jag tycker så mycket om mammaprylen. Trodde såklart inte jag skulle tycka illa om det, men jag hade ingen aning om att jag ens kunde tycka det var så roligt med ett litet barn.

Dagens Momspo!

Dagens Momspo är från i förrgår, innan middagsutgång i Lissabon.

Byxor / Filippa K

Tröja / Twist & tango

Pjucks / Fortfarande flippisar (hittade inga fina svarta sandaler i Lissabon, buuhuuu)

Älskar när såna här basiga plagg som en randig tröja har någon detalj som gör det intressant. Som en öppen rygg. Så himla fint, och det gör tröjan så mycket mer speciell.

Fooortfarande rakt hår! Måste testa att locka det snart, omväxling förnöjer ju.

Momtrepreneur / föräldrapenning

De här sötingbilderna på Iggy och hans kusse Ruben från förra veckan får illustrera detta inlägg som handlar om egenföretagande och föräldrapenning. Det är några som frågat hur jag tänker kring detta, och om jag får jobba trots att jag tar ut föräldrapenning. Så här kommer lite info om hur jag resonerar kring detta.

Jag får självklart jobba trots att jag tar ut föräldrapenning. Det jag inte får göra är att ta ut lön från mitt företag samtidigt som jag tar emot pengar från staten. Så det gör jag inte. Men alla som drivet eget vet att man inte bara kan (eller vill) gå på föräldraledighet i ett år, utan att röra sin business. Eller, det är såklart olika beroende på vad det är för företag och dess storlek, men i mitt fall skulle det inte gå. Så jag har jobbat på, trots att jag inte får ta ut lön för det jobb jag gör. Men det är fine tycker jag, det är otroligt lyxigt att staten ger en pengar när man fått barn, så jag är tacksam att det trillar in 80% av min ursprungslön på kontot varje månad som GlamMom slipper stå för.

Vad gäller hur mycket föräldrapenning jag tagit ut så har jag maxat. Jag har tagit ut så mycket som jag bara kunnat under detta halvår som jag varit föräldra"ledig". 7 dagar i veckan, 100% ersättning. Det innebär alltså att jag inte "snålat" för att förlänga min föräldra"ledighet" eller för att spara dagar. Detta av den enkla anledningen att jag tror och hoppas att GlamMom kommer finnas kvar när det är dags för Igglypiggly att t ex skolas in på dagis. Och då (eftersom jag är min egen chef) kommer jag att ge mig själv ledigt så länge som det krävs för att kunna stötta honom på bästa sätt, men jag kommer inte ge mig själv mindre i lön för det.

Samma sak gäller semestrar (som jag också förstått att många sparar dagar till). Jag kommer ge mig själv semester som funkar för familjen och för företaget, och lönen förblir densamma. Eller högre, så mycket som alla vi glammisar jobbar. ;-)

Är man anställd är det såklart en helt annan sak, då har jag full förståelse för att man sparar dagar osv. Men min situation är annorlunda, så då resonerar jag annorlunda. Det var mer värt för mig att få ut så mycket pengar som möjligt under min föräldraledighet, eftersom jag visste att jag inte skulle kunna vara ledig längre än omkring ett halvår i alla fall. Så att snåla för att kunna vara ledig längre var aldrig ett alternativ.

Är det så att GlamMom konkar och jag hipp som happ inte längre drivet eget när extra lediga dagar behövs, ja då får jag ta det problemet när det kommer tänker jag. Det ordnar sig alltid. Nu är nu och då är då, och just i detta nu känns maxningen av föräldrapenningen som en självklarhet. Så får vi se om jag får äta upp det här inlägget om ett par år. Men det problemet tar vi då va?

Äntligen hemma!

PHUUUU! Äntligen hemma! Vi kom hem i natt efter en ganska kaosig återresa. Vi hade en mellanlandning i Frankfurt på vägen hem, men det var ett sånt rackarns oväder där, så vårt plan fick inte lyfta från Lissabon. Precis vad en flygrädd vill höra. Ehh. Detta fick vi dock reda på först när vi satt i planet. Innan dess hade vi väntat på vårt försenade flyg på terminalen, och ränt runt bland olika gater eftersom de ändrades titt som tät.

När vi dock sen äntligen satt på planet så kom alltså det härliga beskedet att det var sånt busväder i Frankfurt så att vi fått flygförbud. Och att det bara var att sitta snällt kvar i planet (som var TOKvarmt) tills dess att vi fick grönt ljus. Att sitta i ett proppfullt och hett plan, i väntan på att få flyga (som jag hatar), dessutom med beskedet att det var (i princip) farligt väder vi skulle flyga mot (gjorde att jag hatade flygandet ännu mer) med en liten bebis är väl sisådär. Dessutom vetskapen om att förseningen av flyg nr 1 ju förmodligen skulle göra att vi missade flyg nr 2 med allt vad det innebär med bagage osv.

Men till slut fick vi ok att ge oss av (jag hade hellre sett att flyget blev inställt, det var INTE skoj att veta att det med all sannolikhet skulle bli en ganska skumpig färd). Och självklart blev det typ den vidigraste flygningen jag varit med om. När vi närmade oss Frankfurt och gick ner för landning så såg man redan ovan molnen att det här inte skulle bli så härligt. Molnen är ju alltid vidriga att åka igenom (skump skump), och de här tussarna var inte att leka med. Har aldrig sett såna molnformationer innan. Det var som gigantiska berg och djupa dalar. Och där skulle vi ner. Toppen.

När vi började ta oss ner genom molnen blev det gråare och gråare, och mörkare och mörkare. Och skumpigare och skumpigare. Till slut var det som att sitta i en satans tvättmaskin - upp/ner/runtrunt. Dessutom smattrade det blixtar utanför fönstret. Och alla i planet var typ dödstysta. Helt klart ohärligt. Bland de grisigaste flygningarna jag varit med om faktiskt. Det var ren och skär ångest ända tills dess att vi landat. Pust.

Då väntade nästa kaos. Att försöka hinna med planet till Stockholm, som hade väntat på oss. Så fort vi slank av i Frankfurt så kom det flygpersonal och lotsade iväg oss. Sen skulle vi få med oss vagnen, och de kom med fel vagnar ett flertal gånger. Vi stod mellan planen, och kände hur frustrationen steg bland flygpersonalen när vi gång på gång fick fel vagn av bagagekillen. Till slut fick de i alla fall tag på rätt, så då sprang vi till nästa plan. Uppför trappor, bärandes på Piggly, vagn, ryggsäckar, väskor... Pust.

Till slut kom vi fram, efter diverse meck med boardingkorten (vi hade inte checkats in hela vägen i Lissabon eftersom det inte var säkert att vi skulle hinna med det anlutande flyget). Även detta plan var proppfullt, så jag och Niklas hamnade ifrån varandra och Piggly var övertrött och inte supernöjd. Då vill man hellre vara två föräldrar. Särskilt eftersom en är vettskrämd av flygrädsla, och nu skulle vi upp igen genom de där satans åskmolnen.

Hamnade såklart bredvid en sur tant som inte vill byta plats men heller inte ville att jag skulle sitta bredvid henne med en bebis. Hon hade benproteser och tyckte allt verkade väldigt besvärligt. Jag orkade inte gulla med henne för att få till nåt bra (var typ slut vid det här laget) utan gick å satte mig på en annan plats med Iggly. Då tror jag flygvärdinnan tyckte synd om mig, för hon ordnade en plats längst fram till snubben bredvid mig som då glatt flyttade sig, och Niklas kudne sitta bredvid oss.

Som tur var var det inte lika mycket tvättmaskinskänsla på vägen till Stockholm, och efter mycket om och men landade vi på Arlanda i natt. Bagaget hann såklart inte med, utan är förmodligen kvar i Frankfurt. Förhoppningsvis kommer det i dag, annars borde det vara framme i morgon tycker jag.

Så, denna hemresa var väl allt annat än ljuvlig kan man säga. Men det gick ju bra, vi överlevde busvädret i Tyskland och fick i alla fall med oss vagnen hem vilket ju är skönt.

Gick och unnade oss gofrulle på underbara Pom & Flora i morse som belöning. Nypressad juice, färska scones, picklade grönsaker, dansk ost och rökt skinka. Åsså en kaffe. Så nu är man mänska igen.

Roomservice

Efter ett par intensiva dagar här i Lisboa så orkade vi inte pallra oss ut för att käka middag i kväll. Så vi kurade ihop oss i sängen och plingade på roomservice. Som inom 20 minuter knackade på dörren med en ytterst vällagad middag. Är så sjukt nöjd med det här hotellet, de fem stjärnorna känns verkligen. Tänk om man alltid hade möjlighet att bo på riktigt bra hotell. Eller om man alltid kunde flyga business. Oj oj oj. Får jobba på det.

Är dock glad att jag inte är uppvuxen med att sån lyx är självklar. Älskar att känna mig som ett barn på julafton när den där lyxen helt plötsligt slår till. Ni minns väl att jag blev så till mig av pralinerna i businessclass att jag var tvungen att fotografera dem? Samt festa till det på skumpa, när alla andra kostymklädda tråkmånsar sörplade mineralvatten? He he. Men man får bli så till sig tycker jag, det är fint. Att vara blasé och gå genom livet utan att imponeras måste vara sjukt trist.

Nä, nu hamnade jag off topic. Hursom, vi styrde roomservice och grisade i den sköna hotellsängen i kväll. Framför Robocop (bättre än vad jag trodde!). Med den här goda bebisgrisen i mitten.

Perfekt avslutning på Lissabonäventyret, i morgon väntar Svedala!

My precioussssss!

Målet för dagen i dag var att stilla shoppingnerven en smula. Se om man kunde hitta nåt fräsigt. Allra helst lite lyxigt, och definitivt på rea. Kan avslöja att jag prickade in alla fyra. För ovan ser ni väääääärldens underbaraste väska som fullkomligen låg och ylade mitt namn inne på Zadig & Voltaire!

Jag har letat ett tag efter ett komplement till min älskade gröna Marc by Marc Jacobsväska (den som är med på på 90% av Dagens Momspo-bilderna ni vet). Och i dag fann jag den i form av denna darling. I regnbågsskimrande snakeprintat läder dessutom.

Ni har ju koll på min faiblesse för djurmönster vid det här laget, och min besatthet av att Värna Vardagsglädjen. Så ni förstår ju lyckan när jag kammade hem den här rackaren - snacka om att den kommer skänka vardagsglädje. Som att bära omkring på ett disco!

Den var så fin att jag tror att jag fick ett hundraprocentigt adrenalinpåslag (kan man få ett sånt månntro?) när blicken landade på den. Det var instant love. När den trevlige butiksmänskan dessutom informerade mig om att dyrgripen var på 40% rea, ja då var saken biff och jag i himlen. Halleluja! Så. Jäkla. Nöjd.

Väskan har två olika kedjor som man kan växla mellan, en längre så att man kan ha väskan tvärsöver kroppen, och en kortare om man bara vill hänga den på axeln. Eller så knäpper man av båda och bär den som en kuvertväska. Vet inte på vilket sätt jag kommer använda den mest, men att jag kommer TOKanvända den vet jag. Så räkna med att få se detta väskdisco på 90% av mina kommande Dagens Momspo-bilder.

Sushilunch

Eftersom det kan vara lite trixigt att hitta bra mat när man befinner sig här i Portugallien, så kan jag ju tipsa om stället vi åt lunch på. Till er framtida Lissabonresenärer. Det heter Sea Mee och har väldigt bra sushi och fisk. Personalen var lite lurig (tror inte de fått lära sig hur man ler), men om man gillar fisk, skaldjur och sushi så är detta the place to go to.

Vi hämnades på den sura personalen genom att låta bebbarna gegga ner lite extra på/under/runtikring vårt bord. He he.

Att slinka runt i Lissabon...

...är sjukt mysigt. Lissabon är en otroligt vacker stad med grym shopping, fantastiska byggnader och superhärlig stämning. Men. Lissabon är uppbyggt på sju kullar, nåt som gör stan väldigt mysig, men också rätt jobbig att traska runt i med barnvagn. Det finns förvisso en fin stadskärna att hänga i som är platt, men de roligaste butikerna och härligaste områdena ligger uppe på kullarna.

Har ingen bild som illustrerar Lissabons kuperade stadsbyggnad, men tänk San Fransisco. Typ så. FULLT av backar, upp å ner. Med söta små spårvagnar som transporterar folk upp och ner för dem. Lite trixigt att slinka på de där spårvagnstjofräserna med barnvagn dock.

Ska inte klaga, vi har haft en jättefin dag. Men SATAN vad trötta vi är. Och SATAN vad ont i kroppen vi har. Överallt känns det som att nåt gått av eller är på väg att gå av. Att dra/putta/slita en barnvagn uppåner och neråupp är inte det skonsammaste semestermyset för en stackars småbarnsmammekropp. Känner nu att jag MÅSTE börja träna. Och att nästa semesterresa med barnvagn går till Holland.

Pena palace

Efter lunchen tog vi bilarna, körde till toppen av Sintra och slank in i Palacio da Pena som är ett av Sintras slott. Barnvagnsvänligare eskapad än de branta å slingriga parkmiljöerna, tänkte vi. Palacio da Pena är som taget ur en Disneyfilm, och gillar man tinnar å torn så blir man inte besviken. Ett helt galet ställe.

Det ligger svindlande högt, på toppen av berget som hyser Sintra. Det är otroligt fint och de äldsta delarna har anor från 1100-talet.

Utsikten är galen, man ser ut över hela Lissabon.

Det gav faktiskt ett rätt ordentligt sug i magen att sitta där. Det är väldigt högt upp, och nedanför "fönstret" är ett jättelikt stup.

Niklas hade dock inga sug i magen-problem. Hariga jag får dock svindel bara av att se den här bilden, typ.

Tur att man har en gossig bebis att gulla med när svindeln tränger sig på.

Oliven körde också lite bebisgull.

Kimmen också. Man kan aldrig få för mycket bebisgull.

Inuti slottet kunde man se hur de kungliga hade bott. Helt otroliga miljöer. Så bombastiskt och maxat så man blev nästan snurrig av allt guld/vackert kakel/tjusiga stuckaturer/gigantiska lampkronor. Lite som Coppolas Antoinette-film, typ.

Tyvärr var det för mörkt därinne för att jag skulle kunna ta några fina bilder, så ni får helt enkelt åka dit själva och titta på härligheterna. Men en litet foto på en söt innergård knäppte jag i alla fall.

Ruben gillade Penapalatset också. Fönsternischerna passade utmärkt att krypa runt i.

En helt fantastisk dag! Som sagt, är ni någonsin i Lissabontrakten så måste ni ta en dag i Sintra. Så jäkla snyggt ställe. Kommer vara superkul att ta med Iggy dit när han är äldre, han kommer tycka att alla hemliga gångar och trappor i parkerna är magiskt spännande.

Nu är det dags att knyta sig. I morgon tror jag vi kommer slinka runt på stan, och förhoppningsvis hitta lite reafynd. Natt natt!

Lunch i Sintra

På torget i Sintra finns mysiga Café Paris. Där sitter man och äter under trädkronornas skugga.

Vin slurpar man i sig också, under de där trädkronorna.

Den här firren slank ner i min mage. ÄLSKAR sån här typ av mat: en perfekt grillad fisk med smör, salt och citron. Det kommer man långt på. Åsså ett glas rosé såklart. Då kommer man ännu längre.

Oliven! Himla härlig svägerska.

Ruben! Himla härlig kusse till Iggy. Dessutom i himla härlig kepa.

La familia.

Grodis steppar i Sintra. Sjukt nöjd.

Lunchpuss! ♥

Nästan alla bilder i det här inlägget är tagna med Kimmens kamera, här sitter Niklas och spanar in resultatet av allt knäppande. Kimmen envisades med att jag borde styra en schysst kamera för att kunna ta bättre bilder till bloggen, och 50% av mig säger jajajaaaaa. För bilderna blir ju SÅ himla fina.

Men de andra 50% säger nejnejneeeeeej. När Niklas haft finkameror, så har det alltid slutat med att: A) Kameran är för stor och bökig, så den plockas aldrig med. B) Den plockades för en gångs skull med, vi tog massor av superhärliga bilder, och sen blev den fina å dyra kameran stulen.

Jag skämtar inte, det här har varit min erfarenhet i ett nötskal av systemkameror. Och oavsett om vi haft med oss en finkamera eller inte, så har bilderna som funnits kvar efter resan alltid varit de som dokumenterats av min löjliga lilla digitalkamera, och på senare tid min iPhone.

Så jag undrar om det kommer bli samma visa om vi styr upp en ny finkamera, för att kunna fota fräsigare till el bloggo. Vad tycker ni - ska jag uppgradera fotograferandet? Och ännu viktigare - finns det i så fall rosa systemkameror?

Magiska Sintra

I dag gjorde vi en utflykt till Sintra. Sintra är ett ställe som ligger på ett ber nära Lissabon. Det är magiskt fint, och väldigt märkligt. Det står på världsarvslistan och är strösslat med galet tjusiga slott med tillhörande parker. Parkerna är fyllda med fontäner, exotiska växter, och vackra byggnader, trappor, torn, ja allt möjligt fint. Det är lite som att kliva in i en saga. Eller, precis som att kliva in i en saga faktiskt.

Det är tredje gången i Sintra för min del, men man kan aldrig åka dit för många gånger. Det är galet stort, och hur mycket man än hinner se, så finns det alltid mer maxade saker att uppleva där. Såna här små trappor gömmer sig överallt i parkerna. Följer man dem kan man hamna i vackra torn med fantastisk utsikt, underjordiska gångar eller ledas till en hemlig minipark. Sintra har varit de kungligas nöjespark vad jag förstått, slotten har fungerat som kungafamiljernas sommarresidens, och parkerna som deras lekplats.

Och det är sådär knasigt fantastiskt som det bara kan bli när bombastiska kungar med alldeles för mycket rikedomar får bestämma. Åker ni någon gång till Portugal är Sintra ett MÅSTE:

Trippen hit var dock ett klassiskt "glömma bort att man har barn"-moment. Vi tänkte inte alls på att Sintra är ett 300 meter högt berg, som mestadels består av luriga små trappor och sjukt branta backar. Det var fine, förr i tiden. Addera två bebbar to the mix, och två vagnar som ska uppför det här satans berget, så förstår ni att det gick sisådär.

Eftersom vagnarna gjorde att vi ju dessutom inte kunde ta oss till alla hemliga gångar/trappor/broar över minisjöar som finns i dessa magiska parker, så packade vi in ungarna i bilen och drog till Sintras torg för lite lunch. Men inte innan Niklas bett mig "vara en älva" i en av trapporna. Nåt jag som synes lyckades fruktansvärt bra med.

I går kväll

Efter drinken i baren högst upp, så slank jag och Niklas, samt Oliven å Kimmen som vi är här med (Niklas syster och kille) iväg på middag. Sjukt mysigt att kvällsstrosa genom ett ljummet Lissabon. På vägen hittade jag (såklart) en loppis. Blev dock inget fynd.

Har ju sagt det förr, och jag säger det igen: Portugal är inget matland. Att hitta bra restauranger är inte det lättaste, och man måste verkligen vara vaksam på vart man går. Att bara strosa runt och hitta nåt bra ställe kan ta...typ ett år. Men i går var en sån där kväll då allt bara föll på plats. Vi slank och satte oss på ett ställe som såg fantastiskt mysigt ut, och där maten visade sig vara sjukt bra. Champanheria Do Largo hette det, och hade grymt goda tapas. Ovan ses tempuratorsk med korianderkräm. Vansinnesgött.

Och det här var en "roasted suckling pig" som var nästan obehagligt smarrig. Ett riktigt gott glas rätt till det, så var saken biff. Eller pig. Två snusande bebbar som sov sig igenom middagen bredvid bordet gav kvällen guldstjärna.

Finfin avslutning på dagen, och härligt välkomnande till Lissabon var det i alla fall.

Lisboa

Framme i Lissabon! Jag gick direkt på minibaren och plundrade chokladförrådet. Smarrigt som attan. Hotellet är superfint, och sjukt bra service. Och det här är ju också en grej som är himla fiffig med Portugallien; det är så satans billigt. Den ekonomiska krisen i landet är förstås hemsk på alla sätt och vis, men uppsidan är ju att man som turist får en väldigt prisvärd semester.

Hotellet vi bor på till exempel, det är ett 5-stjärnigt hotell som känns väldigt lyxigt. Och det kostar ungefär 1000 SEK per natt, för två personer, att bo här. Inte dumt. Så här i Portugallien har man faktiskt råd att unna sig lyx. Passar mig och Niklas som hand i handske Ingen av oss är någon direkt höginkomsttagare, men vi lyckas ändå styra upp en rätt härlig tillvaro. Och att semestra i Portugal istället för på Rivieran är en sån sak som gör det möjligt.

Högst upp i hotellet, på 25:e våningen, fanns en väldigt härlig bar med utsikt över Lissabon. Där fick en appletini slinka ner innan det var dags för middag. Finfin start på stadsdelen av semestern. Känns nästan overkligt att vi har tre dagars semester till. Alltid bra att förflytta sig, då känns alltid ledigheten längre.

Lodgelunch & vagnhajk!

När vi packat ihop och lämnat huset, så slank vi förbi lodgen å käkade lucnh. Gudfar Charlie (denna gång med klädd överkropp!) passade på att lära Piggly hur man slänger en shaka. Mycket viktig kunskap i denna surfgalna familj.

Och på tal om surf - eftersom vågorna såg bra ut så fick pappa Niklas slinka iväg på en liten surfsession. Då slank jag och Oliven iväg på en hajk med bebbarna.

Portugal är så himla fint! Naturen är väldigt klippig och karg. Sjukt vackra miljöer och naturliga stränder.

Vi slank runt på rätt ruffiga stigar, och surfarna som kom knatandes i sina våtdräkter med brädor under armarna såg väldigt roade ut. Tror att de var rätt ovana att se två barnvagnar härja omkring på de här klippiga stigarna.

Sjukt fin prommis, som nog blev mer av en hajk. Kan ju tillägga att dessa klassiska "cityvagnar" (Bugaboo och Joolz) klarade terränghajkandet väldans bra.

Present!

Innan vi lämnade Villa M så fick jag en finfin present av Oliven, min svägerska.

Och hon känner mig, ser ni ju. En väldoftande tjofräs att lägga i garderoben, i form av underkläder - i LEOPARD! Kan det bli mer mitt i prick? Nää, tror inte det. Tack bästa Oliven! Kommer garanterat glamma till min strumplåda.

Bättre

Tack snälla för alla kommentarer på inlägget om Pigglys vevande högerarm. Att få höra att andras bebisar också gjort så (utan att det varit någon fara) är guld värt. Fina ni. TACK. Det känns bättre och bättre, men gårdagen var helt klart rätt jobbig. Även fast jag nu sansat mig och inte tror att det egentligen är något som är särskilt fel eller farligt, så slinker tankarna in på jobbiga spår om jag inte vaktar dem som en hök.

Jag vill inte claima att jag vet hur det känns att vara deprimerad (eftersom jag inte varit det), men jag kan tänka mig att det är lite liknande det jag känt de senaste dagarna. Att oavsett hur härligt man har det, så ligger det liksom ändå alltid nåt där och lurar. Nåt otäckt. Och om jag låter det ta över så är det kört. Då maratonlöper hjärnan iväg och målar upp den ena otrevliga bilden efter den andra. Så jag har verkligen försökt hålla mig och min hjärna i skinnet. Lyckades sisådär i går, bättre i dag och mycket bättre nu i kväll.

Men fy satan vad läskigt det är att oroa sig över sitt barn. Och jag antar att detta bara är början. Nu väntar väl 20 år (minst) till av hönserier. Pust.

Hejdå Foz!

I dag var det dags att lämna Villa M och Foz do Arelhos fina sandstrand. Nästa stopp - Lissabon!

Men först - en lunchlur...

En vidrig dag

I går var en vidrig dag. Vidrig. Det är inte ofta jag skriver om sånt här i bloggen, men det är för att jag inte upplever så många vidriga dagar. Men i går åkte jag på en sån. Och jag har inte riktigt hämtat mig.

Iggy har haft lite ryckningar i sin högerarm. De uppstod för ett par månader sen, men försvann efter ett tag. Men nu har de kommit tillbaka, och i förrgår kändes det som att det var mer än nånsin. De kommer när han äter, och det är liksom som att han försöker ta tag i sin flaska, men inte lyckas. Och sen vevar armen på ett par gånger, och det känns ganska okontrollerat.

Tänkte såklart att jag skulle kolla upp det här hos en barnläkare, men iom att de försvann tänkte jag att det var nåt som kom och gick. Men nu är de alltså tillbaka. Och det, i kombination med att när vi kom hem från lodgen sent i förrgår kväll så betedde sig Piggly väldigt lurigt, gjorde att jag gick bananas av oro. Han var överenergisk, stissig och allmänt underlig. Min logiska sida sa att det var för att han sovit i bilresan hem, sen väckts av oss och helt plötsligt befann sig i ett tänt hus (från en mörk bil) med massor av spotlights. (Det var spottarna han tittade på och liksom blev alldeles...knasig.)

Men min hysteriska hönsmammasida började tänka i alla möjliga obehagliga termer, och det slutade med att jag gråtande satt och googlade "ryckningar i armen bebis" mitt i natten. INTE ett bra drag kan jag säga. Såklart. De stories som man får upp då är inte direkt nåt som lugnar ner en. Vidriga historier om sjuka barn. Vidriga. Så jag blev typ hysterisk.

Gårdagen spenderades därför med att ringa BVC, och prata med läkarkompisar. Det kändes inte härligt alls att vara här, jag ville bara hem så vi kunde åka till akuten. Klart man kan åka till sjukhuset här också, men ni förstår säkert. Det känns inte lika tryggt att sitta och förklara på engelska osv osv.

Både BVC och läkaren som vi pratade med sa att iom att vi själva kan stoppa armvevandet lätt så är det ingen kramp och därför inget akut. Skulle det sprida sig till fler kroppsdelar eller rycka utan att vi kunde stoppa det, så skulle vi söka läkarhjälp här. Annars inte. Men däremot kolla upp det hos en barnläkare när vi kom hem, bara för att försäkra oss om att det inte är någon fara.

Läkaren sa att det förmodligen bara är ett rörelsemönster som kommer och går och som sen kommer att försvinna helt, barn har tydligen en massa sånt fuffens för sig. Och sakta men säkert började det kännas bättre. Men FY FAN vad dåligt jag mådde tills dess att jag började lugna ner mig. När man väl börjar oroa sig över nåt, så sprider det sig som en löpeld av skräck. Helt plötsligt tyckte jag att allt Iggly gjorde såg konstigt ut. Jag fick liksom sjukglasögon på mig. Seek and you shall find heter det ju, och jäklar vad jag hittade obehagliga grejer. Som såklart bara fanns i mitt huvud.

Efter att vi pratat länge med läkarkompisen (som var väldigt noggrann) så började det sakta men säkert kännas bättre. Och när jag tittade på Piggly med normala ögon igen så såg jag att han ju var precis som vanligt. Och som genom ett trollslag vevades det absolut ingenting i går, vilket lugnade mig ytterligare. Men jag var tvungen att ta en lååångprommis med Niklas (utan Piggly) för att kunna rensa sinnet och "komma tillbaka". Usch. Bland de vidrigaste dagarna i mitt liv faktiskt. Att ens tänka tanken att det är nåt lurt med ens barn är rentutsagt förjäkligt.

Men, nu är vi tillbaka på banan. Jag är mig själv igen, och Piggly är precis som vanligt. Vi ska kolla upp vevningarna när vi kommer hem, men det känns inte som att det är nåt vi behöver göra nununu. Phu. Vilken pärs.

Kejsarsnittsärret efter 6 månader

För er som är intresserade av det här med att föda med planerat kejsarsnitt så hittar ni en uppdatering i klippet ovan. Nu har det gått ett halvår sen snittet, jag berättar lite hur det känns och så tittar vi på ärret.

Tänkte också att vi skulle göra en fråga/svars-video på ämnet kejsarsnitt. Så har ni några frågor, ställ dem så svarar jag i en video inom kort. Allra allra bäst om frågorna ställs i kommentarsfältet under videon (klicka på rubriken högst upp i videorutan så förflyttas ni till min YouTube-kanal) eftersom det är lättast att ha alla undringar samlade på ett ställe. Men det går självklart bra att ställa frågor i kommentarsfältet på det här blogginlägget också.

Lodgemiddag

Efter Penicheprommisen i går så spenderade vi kvällen på Surfers Lodge. Inledde med en cappo på den marockanska terrassen. Där finns även en jacuzzi man kan bubbla runt i, men den hoppade vi inte ner i.

Vi tog en lodgeöl i kvällsolen i stället. (Du som frågade efter ölen och undrade om den går att få tag på i Sverige - svaret är tyvärr nej. Men den avnjuts allra bäst på lodgen, så kom hit med brorsan vettja! ;-D)

Piggly, Niklas, gudfar Charlie och Niklas syster Oliven. Skrev ju i mitt förra inlägg där Charlie var med, att han inte alltid går utan kläder på överkroppen. Men jag kanske får ta tillbaks det nu. I denna blogg går han numera under beteckningen Baraöverkroppsmannen.

Iggy fick en fräsig flygtur av sin andra farbror, farbror John.

Middagen på lodgen var som vanligt helt fantastisk. Den här halstrade (lokalt fångade) tonfisken med avocado och asiatisk dressing som förrätt är så god att det är nästan obegripligt.

Körde på fisk till huvudrätt också, rosefish (vete sjutton vad det är på svenska?). Sjukt smarrigt det med. Efterrätten bidde en frusen Tiramisu, den var dock så god att den hann slinka ner innan jag hann ta en bild på den.

Bästa semesterläsningen!

Måste bara slå ett slag för fantastiska Vanity Fair. Jag köper alltid den när jag ska resa någonstans och behöver nåt att läsa (som inte är en bok). ÄLSKAR denna tidning! Den blandar (precis som denna blogg) högt å lågt. Ena uppslaget bjussar på glossiga bilder på de 15 hetaste unga starletsen i Hollywood för tillfället, och det andra är en åttasidig djupdykning i Edward Snowden-affären.

Vanity Fair är lite som om man skulle korsa SVT´s DOX-serie med E Channel. Det bästa av båda världar, och bästa bästa reskamraten tycker jag!

Dagens Momspo!

Försökte knäppa en Dagens i går, men det var så satans blåsigt att det var i princip omöjligt. Men det här fick vi till i alla fall.

Jag kände mig väldigt fin i går; lite avslappnat lyxig. Men tycker inte riktigt att bilderna gör outfiten rättvisa. Så ni får lägga på lite extra snygghet själva.

Linne / Oysho

Bh / Oysho (inte meningen att den skulle titta fram, skyller på blåsten)

Byxor / Filippa K

Silverhalsband / Tjallamalla, present från Niklas

Det var de härt byxorna jag fyndade på rean för några veckor sen, och jag äääälskar dem! De känns så sjukt lyxiga. Materialet är lent, och faller perfekt (tror det är satin) och de sitter som en smäck över rumpan för att sen bli vida och luftiga över benen. De var TOKlånga dock, så jag fick lägga upp dem typ tre decimeter innan jag kunde börja använda dem.

Men jag älskar dem som sagt. Känner mig sjukt snygg OCH sjukt bekväm i dem (en kombo som man upplever alltför sällan). De är superfina med sandaler nu i sommar, och jag tror att jag kommer kunna ha dem i höst också till mer klädda skor. Ska se om jag kan ta någon mer bild på dem så att ni förstååår hur fina de är. Live så är de verkligen superfina!

Utflykt

I går gjorde vi en utflykt till Peniche, där Surfers Lodge ligger. Planen var att käka middag på lodgen, och eftersom några ville passa på att ta massage (de har världens bästa massös där...) så åkte vi dit lite tidigare. Då tog vi ickemasserade en promenix.

Har ju berättat tidigare att jag och Niklas är sugna på att gifta oss på lodgen. Det finns en tokgullig minikyrka längst ut på en udde i närheten, så jag och Iggys farmor Barbro kollade in den. Tror dock det kan vara knepigt att få gifta sig i den om man inte är katolik. Nån som har erfarenhet av att gifta sig i ett katolskt land? Upplys mig i så fall hemskt gärna hur ni gick tillväga!

Piggly var med och spanade in kyrkan. Men det var lite väl blåsigt (som synes) så vi slank tillbaks till lodgen rätt snabbt.

Angående att flyga med bebis

Darlings! Efter att jag la upp det här inlägget om hur vi gör när vi flyger med Iggy, så kom det in lite kommentarer med era erfarenheter som inte riktigt stämde överens med våra. T ex att vissa flygbolag inte tillåter att man tar med sig babyskyddet ombord. Vi har faktiskt inte kollat upp nåt innan vi rest, utan bara kört på. Och det har funkat. Så jag har ingen aning om hur TAP eller LUFTHANSA ställer sig till att ta med babyskydd ombord, "på pappret" så att säga. Irl har det funkat, det är allt jag vet. Och ingen har opponerat sig.

Men som sagt, som med alla inlägg här på bloggen så är jag ju ingen expert, utan utgår alltid från hur vi gjort och vad som funkat för oss. Väldigt intressant att höra om era reseupplevelser med barn/bebis. Ju fler kommentarer desto mer info till de som läser. Så heja er! :-)

Tack hörrni!

...för er input vad gäller gåstolen! Jag tar det till mig och ska låta den vila lite tills dess att Piggly blivit bättre på det här med mage/rulla-prylen. Vill absolut inte hämma några rörelsemönster eller utveckling. Ni är bäst - ÄLSKAR när ni kommer med tankar. Ju fler smarta hjärnor som tänker till, desto bättre. Så nu magtränas det för fullt här i Portugallien! Och det går faktiskt bättre nu, inte alls lika mycket knorrande. Heja heja!

Dagens Momspo!

Dagens Momspo - fast från i går!

Linne / Twist & Tango

Tröja / Samsoe & Samsoe

Långkjol / Twist & Tango

Skor / Flippisar (hoppas på att fynda toksnygga svarta sandaler i Lissabon så jag har nåt annat att klä fossingarna i)

Stad / Caldas da Rainha

Den här kjolen köpte jag förra året, men av någon underlig anledning så använde jag den typ aldrig. Hittade den bland mina sommarkläder nu, och förstår inte att den inte var en favorit förra sommaren. Den är SÅ skön och SÅ fin tycker jag. Twist and Tango har för övrigt blivit mitt nya favoritmärke, så jäklarns mycket fina plagg! Till humana priser dessutom, sånt uppskattas alltid.

Här körde jag min sedvanliga armpose, med en extra hand på magen som krydda. Är inte så säker på att det blev så jäkla hett dock. Ser mest ut som att jag har ont i magen. Men men. I try, I try...

Att icke-shoppa

Vi var sugna på lite shopping i dag, tänkte att vi kanske kunde fynda nåt på nån rea. Och den här väskan, gjord i kork (en Portugallisk specialitet), slank nästan med hem. Men bara nästan. Det är inte så ofta jag använder kuvertväskor nuförtiden, tanken på att ha en hand och arm upptagen känns inte så hemskans praktisk när man rattar barnvagn/lyfter bebis/plockar fram flaskor med mera med mera. Så den fick snällt stanna kvar i affären. Var det en miss kanske? Den är ju väääldigt fin ser jag ju nu...

Jag är sugen på att hitta ett par stilrena svarta sandaler i skinn, så att jag slipper ränna runt i mina flippisar hela tiden. Har inga jag gillar, och vet preciiiis hur jag vill att de ska se ut. Vilket gör att de bli omöjliga att hitta såklart.

Vi handlade faktiskt ingenting, crazy crazy! Inte ens på mitt älskade Oysho hittade jag nåt. Där brukar jag ju ruinera mig i vanliga fall. Men nu var det bara trökrea-grejer som hängde kvar, ledsna plagg på stökiga galgar. Så det blev en väldigt billig shoppingdag måste man väl säga. Icke-shopping, liksom. Ska ju spendera tre dagar i Lissabon, så då kanske vi tar igen ickeshoppingen med råge.

Hittade dock lite fina fynd till grodis på Zara. Deras kläder är för dyra i vanliga fall tycker jag, men nu kostade tishor och tröjor 3/5/7 euro. Så då passade vi på att handla lite. Går ju inte att motstå plagg som har surfmotiv...

På tal om kläder - har ju hittills klätt Piggly mycket i bodys och mjukbrallor. Bebiskläder liksom. Men nu är jag/vi supersugna på att klä honom i mer "pojkiga" kläder. Tycker det ser så sjuuuukt gulligt ut när han har små jeans och tröjor. Som stora pojkar. Så nu kör vi på sånt. Minns att jag för bara några veckor sen inte alls såg vitsen med "outfits", tyckte mest det var bökigt. På med bebisbodyn bara! Men nu har jag alltså gjort en kovändning, outfits e ju superKUL!

Och jupp - vi kommer tvätta Zarakläderna innan vi klär Iggelini i dem. Tvättar alla nyköpta kläder, men Zara har tydligen åkt på däng för att de har såna vansinnesmängder med gifter i sina plagg, så de kanske man ska tvätta två gånger.

Snygging-Caldas!

Efter marknaden slank vi runt i stan ett par timmar. Kollade in rean och alla fantastiskt fina byggnader.

Kan som sagt inte se mig mätt på blomster. Men hur snygga var inte de här rackarna?

Nåt annat som är rackarns snyggt här i Portugallien är alla kaklade fasader. Drömfint. Här är en detaljbild på en favorit.

Ytterligare nåt som är sjukt snyggt här är all street art. Det vimlar av tokfina konstverk vart man än tittar.

Love it!

Mulet = marknad

I dag vaknade vi upp till ett mulet Portugallien. Så då passade vi på att åka in till den lilla staden Caldas da Rainha som ligger i närheten. Där planterade vi oss på ett torg och snaskade i oss frulle. kaffet var väl sisådär, men apelsinjuicen var färskpressad och alldeles magiskt smarrig - för 1,5 euro...!

I Caldas finns en mysig liten marknad där de säljer lokalt producerade grejer. Frukt, grönsaker, nötter och blommor.

Smarrig fruktmix till morgonyoghurten!

Finfint juicematerial!

Kan aldrig se mig mätt på tjusiga blomster.

Sen såg vi den fina stensättningen på marken. Och då insåg vi att vi var precis framför en fiskmarknad.

Där fanns det, logisk tnog, fiskar. De är så sjukt snygga tycker jag. Kan titta hur länge som helst på firrar, precis som på blommor. Blir aldrig tråkigt.

Dorader (eller vad de nu heter på svenska). Sjukt goda att proppa fulla med kryddsmör å skjutsa in i ugnen.

Förlossningsberättelse del 2!

Okej girls - nu ääääntliiiigen har jag tagit mig tid att plita ner andra delen av min förlossningsberättesle som resulterade i den här rara lilla varelsen. Sorryborry för att det tagit aaaaplång tid, men nu kör vi!

Första delen av förlossningsberättelsen hittas här, och när vi avslutade senast så hade jag precis fått alla bedövningar, och låg preppad på operationsbordet när kirurgen kom in.

Kirurgen var alltså denna bastanta pondusdam från Östeuropa, och vi hade ju träffat henne tidigare på inskrivningen och kände oss väldigt trygga med henne. Hon steg in på andra sidan skynket, och Niklas höll min hand på "vår" sida. Kirurgen och sköterskorna satte igång med vad sjuttsingen de nu gjorde (tvättade mig antar jag) och började småprata med varandra. På vår sida skynket satt också en sköterska som talade om för oss vad som hände hela tiden vilket var väldigt tryggt.

Kirurgen och operationssköterskorna bakom skynket pratade inte med oss, utan med varandra. Och de snicksnackade om sommarhus i Spanien. Vilket var SÅ himla skönt. Det var så normalt liksom. Man kände verkligen att "jajemän, det här är bara ännu en dag på jobbet för dem". Och de gillade jag, det normaliserade hela situationen. Det var så stort ändå allting som man kände och som hände, så det var skönt att det inte ökades på ytterligare. Radion som skvalade i bakgrunden i kombination med teamets sommarhussnack gjorde att jag blev lugnare.

Men visst var jag nervös. Jag har aldrig förr opererats (jo, ögonen iofs när jag lasrade dem för 15 år sen, men det var en helt annan sak), så att göra det när man dessutom är vaken var inget jag hade lust att leva mig in i innan snittet. Jag hade mest fokuserat på att det skulle komma en bebis. Och väl på operationsbordet så försökte jag göra samma sak: foka på bebis och inte på operationen.

Det jag var mest rädd för var att jag skulle få panik när de skar och röjde runt i min mage. Jag vet ju att ett snitt är en omfattande procedur, så jag var nojig för att jag skulle tycka det var sjukt läskigt. Att man skulle känna att de grävde runt i en. Men! Här kan jag lugna alla kommande snittisar, för det var verkligen inte särskilt läskigt alls. Visst, man kände att de gjorde någonting där bakom skynket, men absolut inte vad. Och det var ingen smärta överhuvudtaget.

Själva snittandet tog väl kanske runt 15 minuter. Jag och Niklas småpratade litegrann under tiden, och sköterskan som satt bredvid pratade med oss. Jag försökte att inte tänka på att de höll på att greja runt med kniv i min mage, och stålsatte mig för den läskiga biten när bebisen skulle plockas ut. Hade hört att det kunde gå lite ruffigt till. Att eftersom man inte har några krystvärkar som puttar ut bebisen, så måste operationsteamet trycka på magen för att pressa ut den. Och detta kunde tydligen bli lite röjigt och upplevas hårt och lite brutalt.

Men! Återigen kan jag lugna er. För helt plötsligt så hör vi "Nämen vilken liten tjockis!" bakom skynket. Sekunden efter säger kirurgen "grattis!" och sköterskorna skrattar och kommer med glada tillrop. Och vips så kommer de med Iggy i sina händer och lägger honom på mitt bröst. Jag märkte alltså inte alls själva utplockandet...! Jag trodde att de kanske hade kommit halvvägs med operationen, men absolut inte att de redan hade fiskat fram vår bebis. Det säger en del om hur o-jobbigt det var (i alla fall för mig/oss, kan ju bara utgå från hur vi upplevde det).

Iggy las på mitt bröst, inlindad i en handduk. Det första jag gjorde var att titta så att han såg frisk ut. De sista graviditetsveckorna hade jag nämligen börjat oroa mig nåt fruktansvärt för att något skulle vara fel. Hade aldrig tänkt tanken innan att man ju faktiskt kan få ett sjukt barn, och när mina vänner varit preggo så förutsatte jag bara att deras bebisar var ok. Visste inte riktigt hur det gick till att vara gravid, och trodde nog att man testade allt och var 100% säker på vad man hade att vänta sig. Nu vet jag ju mer hur det funkar. Kan tänka mig att det är sjukt vanligt att man börjar tänka såna tankar några veckor innan bebben ska komma.

Så, när han damp ner på mitt bröst så tittade jag på honom, såg att allt såg ut som det skulle och kände en lättnad blandad med en helt overklig glädje. Jag kunde inte fatta att detta var bebisen som legat i min mage! Att det blev en riktig bebis! Det var så stort att det liksom blev för stort. Ogreppbart. Men glad som attan var jag, och en millisekund efter att han lagts på mig så bölade jag som Niagarafallen. Oj vad jag grät. Och oj vad Niklas grät. Vi grät och grät och grät. Och grät.

Piggly var inte blodig, kletig eller så, däremot var han knallblå. Eller lila rättare sagt. Snittbebisar kan ju ofta ha andningsproblem precis när de kommer ut. Då de inte trycks ut genom födelsekanalen så pressas inte allt fostervatten ut ur deras lungor. Så ofta behöver de rensas ganska omgående efter att de kommit ut. Detta visste vi, så därför var det inte så oväntat eller läskigt när sköterskorna fiskade bort honom ganska kvickt igen och tog honom till barnbordet för lite uppstyrning.

Niklas fick följa med till barnbordet, och där donade de med Iggy så att hans andning kom på banan. Niklas tyckte det var lite läskigt, men ganska snabbt blev andningen normal. I videon ovan har de precis fått ordning på andningen, Piggly är bara några minuter gammal. Efter det fick Niklas klippa navelsträngen (den var ju redan avklippt, men han fick klippa på det som satt på Iggy). Det tyckte han var sjukt obehagligt, vilket jag förstår. Att klippa i sin nyfödda bebbe är väl inte det första man längtar efter. Men Niklas kände att det ju var något som man var tvungen att uppleva när man nu fick chansen, så han klippte. Och svimmade inte. ;-)

När andningen var på banan började Igster skrika. Han vägdes (se klipp ovan) och mättes. Allt i sällskap av sköterskor och den nyblivna pappan. Hela den här andnings/vägningsproceduren tog kanske runt tio minuter, och då låg jag kvar på operationsbordet. Sköterskan satt kvar bredvid och småpratade (jag fick för mig att jag var tvungen att vara trevlig och social och började fråga henne om hennes studier och gudvetvad), och kirurgteamet pysslade på bakom skynket. De styrde ju upp efter snittet förstod jag, men inte heller det kändes. Iggy vägde 3465 gram och var 48 cm lång. Tydligen var han tung för sina centimetrar, så det var därför som kirurgen hade utbrustit "vilken liten tjockis!" när hon plockade ut honom, ha ha...

En sak var lite märklig dock, och det var att ligga där själv med sköterskan medan Niklas var borta vid barnbordet med Iggy. Jordens största grej hade just skett, men vips så var guldklimpen borta och jag snicksnackade med en sköterskestudent om hennes karriärsambitioner. Helt klart surrealistiskt. Jag tror det tog runt tio minuter (kanske kortare) innan Iggy kom tillbaks till mig, men det kändes längre. Jag hörde hur de pratade (barnbordet var några meter bort) och grejade med Iggys andning. Eftersom de där tio minutrarna kändes som trettio, så hann jag såklart bli lite orolig - var allt som det skulle? Men då kunde jag fråga sköterskan, och hon visste ju att det inte var någon fara. Så då blev jag lugn.

Niklas tyckte såklart det var helt fantastiskt att få hänga med Igster när han var alldeles pinfärsk. Och jag tycker det var väldigt fint att de fick ett par minuter helt för sig själva där i början. I klippet har Piggly vägts och mätts, och Niklas klappar lite på honom innan han bär bort honom till mig. Så sjukt att tänka att Niklas hade blivit pappa till den här goda goda bebin bara minuter innan.

När Piggly var färdigpysslad kom Niklas med honom i famnen, och la honom på mitt bröst. Det var så himla himla fint. Min älskling hade blivit pappa, och kom bärandes på vår pinfärska bebis. Nu var Iggy inte alls lila längre, och jag var helt förundrad över hur denna krabat bara minuter innan hade bott och levt i min mage. Det kändes faktiskt helt sjukt, i brist på tjusigare beskrivning.

Här kommer Niklas fram med Iggy, och jag får se honom för andra gången. Han var så otroligt fin. Jag minns att jag var så fascinerad av hans hudfärg - hur kan man se så fin ut efter att ha bott i vatten och en massa gegga inuti en mage i nästan ett år? En sköterska filmade denna snutt, och tog även bilden ovan. Jag rekommenderar nog inte att man filmar för mycket själv - risken är att man känner stressen att dokumentera, och missar att vara i nuet i själva upplevelsen. Vi fick inte filma med "Gravid vecka för vecka"-teamet (av sekretesskäl för personalens skull). Däremot erbjöd sig en sköterska att filma lite åt oss, som vi kunde ha som minne.

Tror däremot att det är helt ok att filma med sin mobil i förlossnings/operationssalen för de som vill. Det var nog det att vi kom med ett helt filmteam som gjorde att vi fick nej. Det blev lite för stort.

Medan vi låg och klappade på vår lilla lilla bebis sydde de ihop mig på andra sidan skynket. Antar jag. Det var heller ingenting jag märkte av. Dels kändes det ingenting, och dels var vi för upptagna med att fascineras över Iggy för att tänka på nåt annat. Men jag kan helt ärligt säga att jag inte kände ett skvatt att de sydde ihop mig.

När de var klara med pysslandet på andra sidan skynket så tog de bort det. Och då minns jag att jag blev så himla förvånad, för där låg två ben som var böjda, med uppdragna knän. Mina ben låg ju ner, och var raka. Det var jag säker på, så det kunde ju inte vara mina ben, de där böjda sakerna. Så vems var benen egentligen? Nu låter det ju superknäppt att jag tänkte så, men det var vad som for igenom mitt huvud sekunderna efter att de plockat ner skynket.

Jag insåg ju rätt snart att det var mina ben och förstod då lite mer varför själva snittet inte hade känts eller varit obehagligt. Jag hade helt enkelt ingen som helst koll på vad som skedde där bakom skynket rent fysiskt, även om jag kanske inbillade mig det. Jag kände ju inte mina ben eller min underkropp, och det gjorde att de hade nog kunnat göra precis vadsomhelst därbakom (såga av fötterna typ) utan att jag hade fattat vad de gjorde. Svårt (omöjligt) att förklara känslan, men jag kan i alla fall säga såhär, att när snittet var över tänkte jag omedelbart att om jag hade vetat hur det kändes, så hade jag inte varit nervös, orolig eller rädd överhuvudtaget innan.

Känslan var lite som att "men hallååååå - vad var jag nojig över? Det här var ju faktiskt inte obehagligt alls!". Lite som när man vågar sig på en extra läskig ride på nån nöjespark, och efteråt undrar varför man ens tvekade. Åsså vill man göra det en gång till. Och återigen kände jag mig så himla nöjd över mitt val att föda med planerat kejsarsnitt, och jag tänkte ganska omgående tanken att blir det fler barn så blir det snitt igen. Och vad skönt att nästa gång veta att det inte är läskigt alls, och bara kunna koncentrera sig på det härliga med att få en bebis.

När allt var klart inne i operationssalen så rullades vi ut på uppvaket. Uppvaket är en sal där det ligger andra nyopererade (flera snittade, men tror även andra opererade hamnar där, tänkte inte så mycket på dem dock). Det är vikväggar emellan alla mänskor, så man har ändå "sin hörna" liksom.

Och här vill jag gärna slå hål på lite myter om hur det är att föda med planerat kejsarnitt. För när folk pratar om snitt så pratas det ofta om "det hemska" med att "hamna på uppvaket" efter sin förlossning. Där får man minsann "inte ens mysa med sin bebis", man "ligger ensam" och har det allmänt miserabelt. Tror folk alltså. Men så är det ju inte alls.

Jag tror att själva benämningen "uppvaket" ger en konstig bild. Man tror att det ska ligga snurriga mänskor där, nyss väckta ur en narkosdvala, i en kal sal, alldeles ensamma och utan sina färska bebisar. Fullt med sjuka ska det också vara, inte alls som att vara på en förlossningssal. Men! Det stämmer inte alls. Uppvaket var ett mysigt rum nästgårds med operationssalen dit jag rullades med Niklas traskandes bredvid, och vår lilla bebis på mitt bröst. Vi fick vår avskärmade hörna, och Niklas fick smörgåsar och saft serverat av underbara sköterskor. Jag höll på att dö av avundsjuka för jag var så saaaatans hungrig (hade fastat innan operationen), men fick inte äta än.

Så vi hade hur mysigt som helst på uppvaket. Vi klappade och gossade med vår nyfödda bebis, precis som vilket annat par som helst som fött barn. Jag var absolut inte snurrig eller så, utan helt klar i knoppen. Varje kvart ungefär kom det en sköterska och tittade till oss. Kollade mina värden. Eftersom operationen är omfattande är de väldigt noga med att se hur mamman mår hela tiden efteråt. Bebisen också såklart, men det var framförallt jag som kollades upp. På bilden ovan har vi precis kommit till uppvaket, Iggy är ungefär 30 minuter gammal.

Niklas passade på att filma lite när vi låg där. Vi la Iggy hud mot hud i sin yttepyttiga lilla blöja på mitt bröst, och när en sköterska gick förbi petade hon honom i rätt riktning, och vips så hade han hittat bröstet och börjat amma. Vi blev så sjukt impade! Att han kunde - alldeles själv! Vilken magiskt duktig bebis vi hade producerat.

I klippet ovan frågar Niklas mig hur jag upplevde snittet - var det läskigt? Och 30 minuter efter att det var över så får man ett ärligt svar, det lovar jag. Inga glorifierade minnen som fått marineras ett par veckor inte i nån rosa bebisbubbla. Titta och se vad jag svarar.

Efter ungefär två timmar (tror jag det var) av förundrad lycka på uppvaket så fick vi rullas bort till avdelning 17 där de hade förberett ett rum till oss. De behåller en på uppvaket tills dess att de ser att allt är bra med mamma och bebbe, och att bedövningen går ur kroppen så att man börjar känna sina ben igen. När bedövningen släpper så får man värktabletter att knapra i sig, så att man inte har ont i operationssåret. Så inte heller nu var det obehagligt på något sätt. Vill dock återigen säga att detta ju är vad jag/vi upplevde, det finns säkert de som upplevt ett kejsarsnitt annorlunda, men jag kan ju bara berätta hur det var för mig. vet till exempel att vissa blir illamående när bedövningen går ur kroppen, men det kände inte jag av.

På avdelning 17 på Danderyds Sjukhus spenderade vi sen tre helt magiska dagar. Om de berättar jag i den tredje och sista delen av min förlossningsberättelse. Och jag looovar att den kommer komma snabbare än vad del 2 gjorde. Pinky swear! ♥

How to take a great baby selfie!

Även denna dag har gått i grisandets tecken. Solning, poolning och mysning har vi roat oss med. Och selfies. Och vill ni veta hemligheten bakom att få en bebis att kolla rakt in i (mobil)kameran?

Ett rackarns fräsigt mobilskal såklart! Var ju förkrossad över att jag var tvungen att ge upp mitt älskade Hello Kitty-skal (köpt i Tokyo, Kittys hemstad) när jag uppgraderade till en 5S. Bölade över det här i bloggen (det inlägget hittas här), varpå ni tipsade om en massa bra ställen där man kunde hitta skojiga skal. Society6 till exempel, som hade massor av fint, men inga 3D-skal (jupp, så barnsligt som det bara går passar min 9-åringssmak).

Ni tipsade också om Fyndiq.se, och där hittade jag maaaaaassor av roliga mobilattiraljer! Den här megasöta darlingen till exempel - vem kan motstå en bullig å fluffig kanin, med en rosa bakgrund och blingbling i öronen? INTE JAG i alla fall! Satan vad glad jag blev när fick syn på den. Tog ett tag dock, det finns en väldans massa skoj på Fyndiq. Hittade också ett Kalle Anka-skal som jag nääästan slog till på, men kaninen vann fajten. LOVE IT! Heja vardagsglädjen, ni vet...

Och förutom att min lilla blingkanin gör mig glad varje gång jag ser den, så har den samma effekt på Iggy. Perfekt när man ska plåta!

Jag menar...what´s not to love liksom? Mobilen är dessutom superskön att hålla i, kaninutbuktningen passar perfekt i handen när man håller i luren. Så nån har tänkt till. Mera härliga mobilskal åt folket - try it you´ll like it! #värnavardagsglädjen

Dagens Momspo!

Såhär såg yours truly ut i går kväll när vi hängde på lodgen!

Linne / Twist & Tango

Byxor / Twist & Tango

Snakeskinballerinas / Filippa K

Frippa / Looken kallas "bada i poolen 78 gånger och låt det lufttorka". Enkelt men rätt fräsigt ändå tycker jag.

Alltså... de här brallerna. SÅ underbara! Luftiga, sköna, svala och skitsnygga. Tycker jag. Bästa bästa sommarbrallan, kommer leva i dem de närmsta veckorna.

Topparna börjar (precis som förra gången det vankades mycket poolbadande) bli mer och mer blå. I dag mer än i går. Sakta men säkert går min lavendel mot blåklint...

Har med mig färgen så jag kan göra en touch up vid nästa hårtvätt. Tills dess får jag köra på punkigt blått!

Frågor och svar

Fick en kommentar som sa att jag gärna fick svara på frågor/kommentarer som "jag gjorde förr", och då kom jag att tänka på att jag kanske borde klargöra lite hur jag svarar. Så att ni inte missar det. För jag tror att jag svarar på alla kommentarer som innehåller frågor (sorryborry om jag missat nån, påminn i så fall!), men om det är sånt som inte är frågor så svarar jag inte. Typ "Vad härligt ni ser ut att ha det på semestern - njuuut!". Då suger jag bara i mig, göttar loss i era fina ord. ♥

Men, när jag svarar så gör jag det i 9 fall av 10 i kommentarsfältet. Den här bloggen (den kommer uppgraderas om ca en månad, kommer då bli mycket fräsigare och funka med Bloglovin med mera) har tyvärr ingen svarsfunktion. Så jag svarar med en ny kommentar. Så ni får ingen notifiering via epost eller så att det kommit ett svar.

Ibland tar det mig dessutom ett par dagar att svara pga tidsbist, så kika in på samma inlägg ett par dagar senare, så ser ni att jag svarat i en kommentar, även om det tagit lite tid.

Sista grejen jag vill säga är att om det är fler som frågar om samma saker (typ som reseinlägget nedan) så buntar jag ihop det och svarar på dem i ett inlägg. Men det gör jag alltså inte med alla frågor som kommer in. Så - kika i kommentarsfältet (och ge mig ett par dar he he) eller kolla in ett svarsinlägg. Så borde alla undringar få svar.

Och återigen - TACK för era kommentarer, blir så sjukt glad! Norska Eivor till exempel - megasuperduperstor KLEM till dig för dina fina ord! ♥ ♥ ♥

Att flyga med bebis

Har fått lite frågor kring det här med att flyga med bebis. Det finns en bloggkategori (hittas i menyn till vänster) som heter Resa med bebis, där hittar ni alla inlägg som handlar om hurnärvar vi rest med Iggy. Där berättar jag precis hur vi gjort med vagn/bilbarnstol/på flyget etc etc. Så kolla gärna in den, ni som frågat. Klicka in er i menyn till vänster eller här! Bläddra bakåt lite så hittar ni första gången vi flög med Piggly, finns massor av bra tips där.

Men, två frågor som återkommer ofta svarar jag på här, så slipper ni leta i gamla inlägg. :-) Första frågan handlar om man får ta med babyskyddet som handbagage. Och det får man. Vi har ju en Maxi-Cosi och den har åkt med på alla våra resor hittills. Vi har skippat vagnens ligg/sittdel och endast rest med babyskyddet. Det går ju att klicka på vagnen, och eftersom vi hyr bil så måste vi ha med en bilbarnstol. Och det blir för mycket pryttlar att plocka med sig om man ska ta med både babyskydd och sittdel/liggdel tycker vi.

Vissa babyskydd är flygplanscertifierade, andra inte. Men vad vi förstått så är den enda skillnaden att om de är certifierade så får bebisen sitta i det under flygresan, annars måste det packas upp på bagagehyllan. Det är absolut enklast om bebisen kan sitta i sitt babyskydd under flygresan (detta går bara om man snikar till sig en extra plats dock, eftersom så små barn inte får en egen flygstol). Så ta med babyskyddet och chansa. Är det så att det inte är certifierat (det ska personalen ombord ha koll på) eller om det inte finns plats för barnet att ha en egen stol, så är det bara att packa upp det på bagagehyllan. Maxi-Cosin går in där, andra babyskydd vet jag inte. Men är det så att just ditt inte skulle få plats, så har ju flygpersonalen alltid plats i sina egna packskåp. Där slängde de in vår Cosi nån gång när det var smäckfullt i passagerarnas bagagehyllor.

Babyskyddet måste alltid packas upp på bagagehyllan under start och landning, då sitter bebisen i en förälders knä. Men resten av resan kan den spendera i sin stol om man så vill (och den godkänns).

Eftersom man måstye checka in vagnen (i alla fall om man reser från Arlanda/Stockholm) så är det också skönt att ha med sig babyskyddet när man springer runt på flygplatsen. Då kan bebisen sitta däri, och vi brukar ju kirra en "vagn" genom att sätta maxi-cosin på en bagagevagn. Man kan självklart köra sele också, men då måste man ju bära barnet hela tiden vilket kan bli lite tungt. Så mitt råd är absolut att ta med babyskyddet, även om barnet inte sen får/kan sitta i det under själva flygresan.

Den andra frågan som kommer ganska ofta handlar om hur man gör med vagnen när man flyger. Detta varierar från olika flygplatser och länder. I Portugal får man t ex ratta vagnen hela vägen fram till planet. Där fäller man ihop den och den lastas i bagageutrymmet. Supersmidigt. Men, på Arlanda (Stockholm) så måste vagnen checkas in när man checkar in bagaget.

Det innebär att efter det att man checkat in sina väskor, så får man gå till specialbagagebandet och checka in vagnen. Man köper en plastpåse för 50 kr (om man inte har någon vagnväska) som man packar vagnen i. Sen hämtar man ut den på specialbagagebandet dit man flyger. Går som en dans.

Vi har ingen speciell reseväska till Joolzvagnen (tror inte det finns?) så vi har kört på plastpåsegrejen. Men, det är ju bara en plastpåse så den skyddar inte så mycket. Och den här gången åkte vår vagn på en smäll, det blev ett stickhål i handtaget som ni ser ovan. Märkte inte detta förrän i går kväll (när jag läste en bloggkommentar som undrade om vagnen klarar att resa oskadd...). Eftersom jag upptäckte detta nyss så tror jag inte någon försäkring funkar, det ska nog anmälas direkt tyvärr.

Så - kör man på plastpåse riskerar man lite skador kan vi väl konstatera. Så har man en väska ska man absolut ta den. Man kan även hyra väskor som man bokar i förväg. Jag hittade den här sidan och funderade på att hyra en väska där första gången vi flög, men struntade sen i det. Det verkar vara en smidig tjänst dock, om man inte vill riskera skador på vagnen.

Men nu får jag helt enkelt bita i det sura (och trasiga) äpplet och tycka att det är coolt med lite krigsskador på en vagn. Det ger den en berest look. Eller nåt. ;-)

Vad gäller tips om själva flygresan så finns det i kategorin till vänster. Klassiska tipset är ju att mata vid start och landning för att göra det lättare för bebisen att tryckutjämna (svälja) så den inte får ont i öronen. Annars brukar vi som sagt be personen bredvid oss (om planet inte är fullt) att flytta, så att vi kan ha tre platser i rad för oss själva. Då kan Iggy sitta i sin Cosi vilket han gillar.

På flygplatsen är tipset mest att ta med sig babyskyddet så att man inte behöver bära bebisen hela tiden. Då blir det lätt att ta sig runt och man kan slinka in och shoppa, ta en kaffe, käka lunch eller vad man nu vill göra. Har man större barn finns ju ett mini-Junibacken på Arlanda nu, säkert superkul!

Okej darlings, nu hoppas jag att ni fått lite mer info om det här med att resa med barn. Undrar ni nåt mer, så fråga! Eller leta i kategorin till vänster. Det sista jag vill säga är att DO IT! Var inte rädda för att resa med bebis. Vår upplevelse är att det inte är särskilt annorlunda mot att vara hemma, och man känner ju sitt barn. Är han ledsen så matar vi, eller sover eller leker, och vi beter oss inte annorlunda för att vi är uppe i luften.

Så man får avgöra själv, beroende på hur ens barn är. Har man ett barn som för tillfället är väldigt kaosigt av någon anledning, så kanske det inte är superlyckat att flyga. Mest för att man som förälder kan bli väldigt stressad eftersom det inte finns någonstans att ta vägen på ett plan. Men annars är det bara att köööööra! Bon voyage!

Lodgehäng!

På eftermiddagen svidade vi om och drog till Surfers Lodge i Peniche. De har världens mysigaste takterrass där man kan hänga, dricka öl eller bara mysa. Perfekt när vädret är som det var i dag.

Gudfar Charlie rattade musiken på terrassen. Han tackar och bockar för övrigt så mycket för de himla trevliga kommentarerna som dök upp senast han var med i bloggen, ha ha!

El bebo tyckte gudfar gjorde ett bra jobb i dj-båset och steppade järnet.

Efter terrasshänget käkade vi middag på lodgen, och FY SATAN vad bra maten är! Så. Jäkla. GOD. Den här rätten som jag åt är helt gudomlig; halstrad tonfisk med en ingefäradressing som inte är av denna värld. Magiskt smarrig. Det är en utveckling av tonfiskrätten som vi åt i den här videon. Trodde inte den rätten kunde bli godare, men det kudne den alltså.

Daniel som är manager på lodgen är en Michelinkock, så han har ju skills vilket såklart märks på käket. Ojojoj.

Lodgens restaurang försöker använda så mycket lokala råvaror som möjligt, och även ölen är specialtillverkad och lokalt producerad i grannstaden Ericeira. Sjukt smarrig den med!

Vi var ett stort sällskap som käkade middag ihop. Det var härlig stämning och på terrassen höjdes temperaturen till ren fest medan vi åt. Sippade på min öl, blev vääääldigt glad först och till och med lite sugen på att slinka upp en sväng på terrassen och ta en till. Men sekunden efter att jag svalt sista klunken blev jag istället bara vääääädigt trött. Pigglys nya sovvanor rustar en inte direkt för partyprisseprylar. Phu. Så vi snaskade i oss en brownie till efterrätt, packade in oss i bilen och lämnade festandet till de barnlösa ungdomarna. De gjorde garanterat ett bättre jobb än vad vi skulle orkat med.

Godnatt lodgen! Och godnatt bloggen! ...för nu e det sängdags. Vi ses i morgon!

Dagens Momspo!

En semestrigt strandklädd Dagens Momspo! Beskrivningen blir extremt kort:

Klänning / Bershka

Solisar / Åhléns

Jag ser ju rätt lurig ut på den här bilden, den är liksom tagen..."in the moment" så att säga. Sekunden innan jag ströp ödlan som ålade runt mina fötter.

Nejdå, här ströps ingen ödla inte. Men jag tyckte håret såg så fint ut (de lila topparna) i kombination med klänningen på just den här bilden, så den åker med i bloggen, även om jag ser ut att vara i strypningstagen. Härligt med det rosa och lila ihop. Semestrigt liksom!

Älskar när det händer fina saker i ryggen på plagg. Tycker det är otroligt snyggt med ryggdetaljer, det livar liksom upp vilket klänning/topp som helst.

Portugalpromenix

Förutom att grisa vid poolen i dag, så har vi även varit ute å promenixat. Och hörrni - tack så mycket! ...för kommentarena, känns som att det slank in ett par extra för att jag bölade lite över att de var så få. Gulle er. ♥ Det är så otroligt roligt att läsa era kommentarer, det är på grund av dem som man (i alla fall jag) bloggar. Så TACK!

Den här lilla runda saken var ju tvungen att tittas närmare på. Tänk att få ha ett sånt litet hus på sin tomt, som gästhus typ. Vore ju mysigare än mysigast.

Niklas kollade vågorna. Det såg bra ut, men surf hanns tyvärr inte med i dag. Men i morgon ska han få sprattla runt i vattnet är det tänkt. Ska se om jag kan snäppa nån bild på honom då så att ni får se honom slinka runt på vågorna.

Tadaa! Piggly fick stå ut med att bli solskyddad med en sjal igen (istället för sitt lyxiga UV-skydd) eftersom vi inte tog med sittdelen utan endast Cosin. Lovar att jag har koll på temperaturen därinne. ;-)

Framme!

Ahhhhh....! Sol, havsutsikt och en riktigt god frulle fick starta denna dag. Inte dumt alls. Och jupp, det är en Kalles ni ser. Inget ägg utan Kalles, gäller även här i Portugallien.

Bild från resans första poolbad! Frulle å poolgrisning är ungefär det vi hunnit med i dag. Ska fortsätta med det ett tag till, innan vi drar till lodgen där kvällen ska spenderas. Nöjd, nöjd, nöjdare än nöjdast. ...är väl en bra beskrivning av läget just nu.

Att resa med Lasse Berghagen

Det gick bra att flyga med Piggly den här gängen också. Båda flighterna var fullbokade, så vårt vanliga trick med att snällt be den som sitter bredvid oss att flytta så vi får tre platser i rad (och Piggly därmed får en egen stol) funkade inte. Så han fick hänga i våra knän.

Första flighten sov han rakt igenom. Flight nummer två var däremot lite trixigare. Man kan väl säga att han härjade loss rätt ordentligt; det skulle hoppas, pipas, steppas och sen hoppas lite mer. Trots att han var så trött att ögonen var rödsprängda och det ibland sprängdes surmuleskrik skrik bland glädjepipen. Varför det då? Jo, han blev nämligen svårt hetsad - av typ 20 portugisiska pensionärer.

Att vistas någonstans med Iggelini där det finns portugiser är nämligen som att ha en kändis med sig. ALLA ska titta, le och gulla. Är portugiserna dessutom över 50 blir situationen nästan ohållbar. Det är som att ha med sig någon som de tycker är den härligaste av härliga (typ Lasse Berghagen, fast den Portugalliska motsvarigheten då). ALLA vill fram. Män som kvinnor. HELA tiden.

När vi gick med Iggy genom planet (vi satt längst bak och gick på sist) så var det som att vara på en meet and greet med One Direction och deras fans, typ. Vi kom ett steg - sen ohhhades det och aaaahades. Det gullades, jollrades och sjöngs. Vi kom ett steg till - det ooohhades, ahhhades, ja ni fattar. Alla 30 rader till bakre delen av planet. SJUKT sött förstås, och det kändes som att vi tog med oss självaste jesusbarnet ombord. Vi var rätt nöjd med gullandet, och var nu redo att luta oss tillbaka och se en film i våra säten. Men - detta var bara gull-inledningen.

När vi kom till våra platser hamnade vi nämligen mitt i någon slags panchisresegrupp, så om vägen dit hade varit som en meet and greet, blev det fullkomlig konserthysteri när vi skulle sätta oss. Det var glada gullande panchisar ÖVERALLT som jollrade, sjöng, klappade händerna och stoppade fingrar i bebismagen. Jättemysigt först, men eftersom flighten var tre timmar (och vi gärna ville att Piggly skulle sova) så var det inte riktigt lika härligt 1,5 timme in i resan. Vi hade kommit halvvägs och var redan slut.

Hursom, Piggly sov inte en blund (trots att han var trött och egentligen borde sovit). Han hoppade, pep, steppade och var allmänt vild. Mina biceps ni vet, de är lite ömma i dag om vi säger så. Den tre timmar långa flygresan var dessutom fylld med luftgropar (så pass att de fick avbryta serveringen). Så detta, plus arton stojande pensionärer, plus tokvild men övertrött bebis gjorde att tre timmar kändes som...30. Typ.

Men men, vi kom fram i alla fall, och vi överlevde. Såväl gropar som panchisar. Sekunden efter att vi gått av planet (och på ett smidigt sätt avlägsnat oss från Iggys portugisiska extramor/farföräldrar så slockade han på stört. Och sov som en gris (han har väl aldrig varit så trött) till kl 03. Pust.

Mellanlandningsmys i München

Den här gången åkte vi inte direktflyg (tokdyrt såhär i semestertider), utan vi köpte en biljett med mellanlandning i München. Hade tre timmar att slå ihjäl där, men det var rätt perfekt för det var runt middagstid. Så vi körde en tapasmiddag. Jag ääälskar fisk å skaldjur, så det var sjukt smarrigt.

Sen spatserade vi bort till ett fik, tog en cappo på maten och delade på en blåbärsmuffin. Grodis festade loss på lite nan.

Mina reskamrater. Inte dumma.

Om man har lite tid att slå ihjäl på nån flygplats nånstans, så är ett hett tips att leta reda på en såndär stolmassör. Vi brukar alltid göra det, och är lika nöjda varje gång. Priserna brukar vara helt ok, men framförallt är det väldigt välinvesterade euros. Att få någon som knådar en när man suttit instängd å inklämd i ett plan i ett par timmar är ljuvligt. För mig som är flygrädd och spenderar delar av resan med att spänna varje fiber i min kropp av skräck (hej luftgropar, jag hatar er) är det kanske extra härligt.

Ni ser ju - njutning på hög nivå! Man kan välja alltiifrån 5 minuter till 30 minuter. Vi brukar köra på en kvart. Det gör underverk.

Flygplatsbebin!

Efter en packfest som hette duga kom vi äntligen iväg i går eftermiddag. Saaaaatan vad mycket pryttlar det är som ska med när man ska resa med bebolino! Vi kom ihåg det mesta men lyckades glömma Iggys kudde, ingen katastrof iofs. Favoritkaninen kom vi ihåg, här syns dock mest benen. De är himla goda tydligen de där benen, Igster gillar att snaska loss på dem.

Precis som tidigare så tog vi med oss Maxi-Cosin. Förutom att den är smidig att resa med (eftersom den ju är en bilstol som kan klickas fast på vagnen) så funkar den alltid utmärkt att ratta runt bebis i på flygplatser. Man puttar ner den i en sån där airport stroller för väskor (brukar alltid gå att haka fast den på nåt sätt åt nåt håll), och vips så har man en barnvagn! Komplett med fack för favoritkanin, kräkis och tvättlappar.

Med en filt att gossa runt med så går det finfint att sussa i den också.

Eller varför inte bara ligga och spana på alla spännande mänskor som flänger runt på flygplatsen...?

Packning pågår!

Just nu är vi mitt uppe i en rackarns packfest, för om några timmar sitter vi på ett plan tillbaka till Portugallien. Ska bli sjukt mysigt! Vi kommer bo i Niklas familjs hus (fräsiga Villa M ni vet, och nu har Nklas styrt upp husets hemsida - kolla in den här!), och alla hans tre syskon + mamma Barbro åker med. Kusin Ruben också såklart. PEPP!

Ovan ser ni mina tre måsten på en solsemester, ironiskt nog såna som ser till att man undviker solen så gott det går: SOLglajer, SOLhatt och SOLskydd. Älskar ju Biolines solskydd, och när jag gillar nåt så snöar jag lätt in. Köööör liksom. Går all in. Så nu har jag klickat hem hela deras solserie, komplett med after sun-gel å allt. Serien hittas här, och det är fortfarande ta 3 betala för 2-kampanj!

Vi ses i Portugallien!

Babystepparen!

Jag sa ju att Iggelini gillar att hoppa! Hans senaste grej är att...liksom, steppa. Han kan hålla på hur länge som helst. Ni förstår varför mina stackars armar är gåstolen evigt tacksam va? Även om det är Niklas som håller Iggy i just det här klippet.

Nya favoriten!

Den här fräsiga farkosten härjar Piggeloni mer än gärna runt i just nu.

Han är (fortfarande) inte särskilt sugen alls på att ligga på mage (fortfarande knappt några vändningar - ska vl bli oroliga?), det enda han vill är att stå och att hoppa. Då är han glad som en liten lärka.

Därför klickade vi hem en sånhär, det känns som att allt han kan stå eller hoppa i kommer bli en hit. Så får mammas stackars biceps vila lite... Och Piggly ääälskar denna pryttel! Han får stå! Han får gå! Han får hoppa!

Eftersom han älskat att stå/hoppa sen har var yttepytteminiliten och dessutom varit jäkligt spänstig ändå från dag 1 (inga slappa ben där inte, de är som studsfjädrar!) så säger folk att han kommer vara en sån där som går tidigt. Och kanske det. Men jag vill gärna att han kör magprylen och börjar vända sig först. Helst inte att han hoppar över nåt steg.

Min mamma har nämligen alltid haft en massa ryggbesvär. Hon testade än det ena än det andra sättet att träna ryggen, men det som gjorde all skillnad var när en fysterapeut frågade henne om hon hade krupit som barn, eller om hon hoppade över det steget och började gå direkt. Mamma frågade mormor, som sa att jo så var det, hon kröp inte utan gick direkt. Detta, menade denna fysterapeut, gjorde att hon aldrig utvecklade vissa rörelser ordentligt. Nåt som då var orsaken till hennes ryggproblem som vuxen.

Mamma fick ett speciellt träningsschema med rörelser som fokuserade på höfterna som hon blev tillsagd att göra varje dag. Det har hon gjort sen dess (detta är nu 15 år sen) och hennes rygg blev märkbart bättre efter en tid med det nya träningsschemat.

Vi behöver gå igenom alla steg för att utveckla allt som behöver utvecklas, så därför vill jag inte att Iggy hoppar över nåt. Inte för att vi är där än och att han kommer börja knata av egen maskin i morgon direkt, men ni fattar min tankegång.

Det finns en massa skojiga grejer som låter och blinkar på gåstolen, och små pandor som man kan rycka och slita i. Himla fiffigt. Det är så jäkla roligt att se Piggly i den här, han är liksom...överförtjust. Och ens (egen!) bebis som är överförtjust...ja, det kan man bara inte se sig mätt på.

Update: Gåstolen finns att klicka hem här (just nu rea dessutom, heja heja)!

Jag förblir ostrypt!

Merci, gracias, thank you, danke, obrigada, TACK! ...för alla fina (och intressanta) kommentarer på förra inlägget. Härligt att ni står ut med mig, och ännu härligare att jag får inspirera litegrann.

Det känns skönt för mig också att få förklara lite mer varför jag för det mesta tycker livet är peachy, och hur det är möjligt att bebislivet för min del upplevs som mestadels härligt. För som nån skrev i sin kommentar så kan det vara bra att få en inblick bakom kulisserna, och att olika människors synsätt ofta handlar om olika bakgrunder och erfarenheter. Och vad gäller att just bebislivsgrejen gått någorlunda enkelt för mig beror mycket på just mina uppmålade skräckscenarier och Niklas möjlighet att bestämma över sin tid. Det är min bakgrund och mina erfarenheter kring bebisrattandet.

Måste säga att jag tycker det är vääääldigt roligt när ni kommenterar såhär mycket! Heja heja! Jag vet ju att ni finns därute, jag ser ju hur många som är härinne och läser. Men när det inte kommenteras så frekvent så kan det ibland kännas lite spöklikt. Man slänger ut sina tankar och funderingar rakt ut i rymden liksom. Det ekar litegrann i bland. Så det är så himla skoj när ni visar att ni finns. Jag är ju också sjukt nyfiken på er och vad ni tycker och tänker. Förstår dock er som inte kommenterar, tror aldrig jag har kommenterat på en blogg. Om det inte varit typ en kompis till mig som skrev den. Så jag hajar till 100%.

På tal om kommentarer - Emma, din kommentar (på senaste tävlingsinlägget) fick mig att känna mig som en rockstar, tack för det! Jag kommer mycket väl ihåg dig/er, och att du fick med dig ett par leggings. Sjukt snygg var du i dem, HÄRLIGT att de blev välanvända! Kommer alltid vara enormt tacksam att du var en av GlamMoms fysiska butiks allra första kunder. Hälsa din lille kanariefågel från mästerpiparen! ♥

Vill ni strypa mig?

Fick en kommentar på det här inlägget som lyder som följer:

Hej Vanja..alltså kanske lite konstig kommentar men du verkar ha så himla mycket energi på nåt sätt..allt låter så lätt även när du skriver att du har det tuffare eller "uschligt" som du kallar det. du "rattar" alla dina olika projekt, och "bebolinon" "Piggly" är nästan alltid så "rackarns" glad och du åker till "Portugallien" och "grisar" vid poolen och bor i "Estocolmo" och allt verkar bara så himla toppen. jag har själv en bebis i samma ålder och känner mig ofta slut och inte alls sådär självklar som du. och så läser jag din blogg och känner mig ännu mer slut och misslyckad för att jag inte kan vara sådär käck och glad som du:(

Det här vill jag gärna svara på. För det sista jag vill är att skicka ut dåliga vibbar och få någon att känna sig misslyckad. Jag vill ju peppa! Sprida lovelyness och good vibes liksom. Men jag kan absolut förstå om någon tycker att jag är provocerande positiv och käck (brrrr, avskyr det ordet) ibland. Det tycker folk i "verkliga livet" också då och då. De vill liksom knyckla ihop min (sometimes) överpositiva inställning, trycka ner den i halsen på mig och långsamt kväva mig.

Och tro mig - jag hajar. Ibland pallar man bara inte med nån som envisas med att "det finns nog en uppsida med detta, vi måste bara leta reda på den". (Jag hör ju själv hur KÄCK-varningsklockorna skramlar öronbedövande.) Men saken är den, att jag funkar så. Det är inte någon bloggfasad. Jag tycker livet blir roligare om man försöker att alltid se det från den ljusa sidan, och har genom åren blivit bra på det. Det går numera per automatik. Glaset är alltid halvfullt, om ni förstår? Och detta innefattar även det här med mitt nyfunna bebisliv.

Men. Två saker tror jag skiljer mig från många. Till exempel tjejen som lämnade kommentaren ovan. Två saker som jag tror gör det lite lättare för mig att vara positiv mitt i dålig nattsömn/färsk förälder-världen.

Det första är att mina förväntningar på att bli förälder var att det skulle vara en SATANS MARDRÖM. Jupp. Jag hade verkligen ett skräckscenario uppmålat framför mig, framförallt baserat på vänners upplevelser. Vilka var många, eftersom jag är sist ut i min bekantskapskrets att få barn. Det som de vittnade om (plus att jag själv inte direkt varit ett bebis/barn-fan tidigare i livet) gjorde att jag beredde mig på det absolut värsta.

Jag och Niklas skulle sluta vara kära i varandra. Vi skulle aldrig få sova, bli irriterade och vidriga och förmodligen vilja göra slut på vårt förhållande.

Jag, eller Niklas - eller båda två - skulle enbart orka vara fokuserade på bebisen och helt glömma bort vår egen relation.

Jag skulle ha en liten krabat fastklistrad vid mig 24/7. Jag (som har eremitgener och stort behov av att få vara ensam) skulle inte längre få göra ens de mest basala saker ifred, som att duscha. Att gå på toa utan sällskap kunde jag glömma det närmsta året.

Livet skulle förvandlas totalt, från och med förlossningen och ett år framåt skulle fokus enbart ligga på denna nya krabat och dennes välbefinnande. Vi skulle bli låsta, inte kunna fortsätta leva det liv vi tyckte så mycket om med många middagar ute på restaurang osv.

Ovan skräckscenarier plus ungefär sjuttioarton till målade jag upp. Det kanske låter hårt, men jag var verkligen livrädd för hur ett barn kunde komma att påverka vårt liv negativt. Självklart såg jag också fram emot det, men det fanns helt klart en skräck. Det ska jag inte sticka under stolen med. Ifråga om att skaffa barn kan man alltså lugnt konstatera att jag inte var särskilt mycket "glaset är halvfullt"-Vanja.

Så - eftersom jag förväntade mig nåt så sjukt jobbigt, så kändes allt som inte var så hemskt som jag trott som en bonus. Vilket har gjort att jag upplevt det här med bebis så positivt. Det tror jag skiljer mig från rätt många, som dels kanske mest tänkt på allt härligt ett barn kommer tillföra, alternativt är tidiga i vänkretsen med att skaffa barn och inte hört så mycket om de jobbiga saker som ett tillskott i familjen kan föra med sig, om man inte ser upp.

Det andra som skiljer mig från många andra färska mamas stavas NIKLAS. Hade jag inte haft honom så tror jag inte jag tyckt bebislivet varit lika härligt. Han är en fantastisk person, det visste jag innan. Men det senaste halvåret har han varit en ren hjälte. Bättre partner in crime på föräldrafronten kunde jag inte haft.

Men - förutom att han är en kalasbra mänska så blir det ju lite extra lyxigt med någon som har möjlighet att flexa som han. Iggys första månader jobade han fortfarande kvar i butiken. Men eftersom han inte började förrän 10.30 så hann vi gå upp i lugn och ro, jag hann bada och göra mig iordning ifred medan han rattade bebis, och vi åt en mysig frulle ihop. Det var en BRA start som gjorde mig på gott humör och fick resten av dagen att löpa smidigt tack vare denna fina morgon.

Om han däremot (som väldigt många andra) varit tvungen att dra till jobbet 07.30 och därigenom lämnat mig ensam med allt vad det innebär att försöka få ordning på såväl sig själv som en liten bebis på morgonen, så hade det inte varit lika härligt. Morgonen skulle blivit stressad och pressad, vilket garanterat skulle färgat av sig på resten av dagen.

Några månader in i vårt föräldraskap slutade Niklas i butiken och blev egen. Detta innebär att han (utöver våra fina morgnar) har kunnat flexa friskt och jobba när och hur han velat. Vi har därför lunchat ihop, spontanmyst i en park om vädret varit härligt. Haft möjlighet att åka tillsammans till Portugal (där vi båda ändå kunnat jobba från våra datorer). Tagit sovmorgon om vi velat. Det har (nästan) känts som att vi varit föräldralediga ihop, nåt som jag tror skulle vara optimalt för övrigt.

Att kunna hjälpas åt, ge varandra ensamtid, sovmorgnar, möjlighet att ta jobbmöten eller gå på massage mitt på dagen är ovärderligt. Det gör underverk för humöret och själen, och detta tror jag är nyckeln till varför jag/vi haft en så mysig start på vårt familjeliv. Det är såklart även svaret på frågan som tjejen som lämnade kommentaren ställer: hur jag kan ha så mycket energi. Men att ha en partner som kan styra så över sin egen tid är såklart väldigt ovanligt.

Men, om man inte är en sån som förväntade sig en mardröm vad gäller att få bebis (sorry, förstår att det låter lite knäppt men hoppas ni förstår vad jag menar) eller har en partner som kan styra över sin egen tid, så finns det en grej till som jag definitivt tror har hjälp mig att behålla energi. Och det är nåt som alla kan göra. Det handlar om uppdelningen på natten.

Vi gjorde nämligen som så att jag har tagit nätterna (iom att jag ammade först blev det ju lättast för mig att mata + att Niklas skulle upp och jobba), MEN - när klockan slog 07 så var bebisansvaret Niklas. Så har det varit från dag ett, och så är det fortfarande. Kl 07 är en gnällig/superpigg/hungrig bebis inte mitt problem, det är pappas.

Och just att jag vetat att "när klockan är 07 så får jag sova vad som än händer" har varit så himla skönt. Vakningar och matningar efter det klockslaget har Niklas tagit. Vi har då gett ersättning,men man kan ju självklart pumpa ur också och ge bröstmjölk.

Eftersom vi har lite senare tider än många andra så är förmodligen 07 lite för sent för de flesta. Men kör på 05 då. Då tar pappa snällt över, och mamma får sova i två timmar till (eller nåt). För efter 07 fick jag sova till 09, och de timmarna gjorde att jag inte blev ett vrak trots att jag kanske vaknat och matat Piggly fyra gånger innan dess.

Så det är verkligen ett tips - kom överens om en tid då dags för din partner att ta över rattandet när det vaknas. För just att man vet om det där magiska klockslaget gör att man står ut när man matar en hungrig bebis för fjärde gången klockan 05.13. "Om knappt två timmar kan jag totalt slappna av och sooooovaa". För mig betydde (och betyder - vi gör såhär fortfarande) det väldigt mycket för mitt välbefinnande.

Okej, det här kanske blev världshistoriens längsta blogginlägg. Hoppas ni orkat läsa, hoppas ni tyckte det var intressant, och Sara (som skrev kommentaren) hoppas detta ger en bättre bild av varför jag är en rätt nöjd bebismamma. Många många kramar till dig, och till alla andra fina mamas därute som rattar små bebbar - oavsett om ni är urlakade tröttisar eller käcka energiknippen! ♥

Min partner in crime

I dag mådde jag prima igen, så den där Cava-lunchen med Malin som ställdes in i går blev genomförd i dag istället. Jippie! Jag hade med mig blommor, en symbolisk liten sommarpresent som tack för att hon rattat GlamMom-skutan så himla bra det senaste halvåret.

Buketten bestod av två rosor, i olika färger. Min tanke var att de skulle symbolisera oss och hur vi funkar som team - vi är väldigt olika men passar ändå så bra ihop. (I know, det snuddar vid gränsen på patetiskt känslopjunk, men det stämmer faktiskt så bra in på oss.) Vi kompletterar varandra. Sånt som jag är dålig på har hon svart bälte i. Hon är till exempel ett organisatoriskt geni. Himla himla bra egenskap i en partner in crime kan jag meddela, de skillsen har hjälpt oss en fasans massa gånger.

Jag och Malin delar också hjärna. Vi brukar skoja om vår "tvillinghjärna" för att vi väldigt ofta tänker på precis samma sak exakt samtidigt. Så självklart hade hon med sig blommor till mig i dag också. Rosor. Som en sommarpresent. Tvillinghjärnan som sagt.

Lunchen intogs på underbara Nytorget 6 (vår favvo), och det åts rårakor med löjrom och dracks iskall Cava. Vi brukade ha obligatoriska vin/bubbelluncher på fredagar, men det kom på skam när jag blev preggo. Sen har de inte riktigt hämtat sig. Så därför kände vi att det var dags i dag, nu drar vi igång våra bubbelluncher igen. Och satan vad trevligt det var, ojojoj vad det ska lunchbubblas i höst!

Malin är alltså medgrundare av och 50%-ig ägare av GlamMom. Vi drog igång företaget tillsammans, och efter ett drygt decennium som musiker (vilket stundtals var väldigt ensamt, eftersom jag var soloartist) så var det helt fantastiskt att få göra något i team. Att ha nån att skåla med när det går bra, och någon som peppar en när det går dåligt är magiskt.

Vi bestämde oss för att starta GlamMom samma dag som vi båda blev av med jobbet. Gravidbutiken som vi jobbat extra i (det var så vi lärde känna varandra) hade precis gått i konkurs, och vi sörjde både den och våra förlorade inkomster på ett fik på Nytorget. Men den där "dränka våra sorger i kaffe"-fikan övergick sakta men säkert till en "shit vi kan göra det här bättre - vi startar eget inom preggobranschen!"-fika. Och vips var idén om GlamMom född. Så kan det gå när man blir uppsagd.

Skål! Pratade med Malin i dag om att jag haft lite ångest över att börja jobba igen första augusti (som det var sagt). Det känns ibland som att mina första månader med Iggy slaravdes bort litegrann, eftersom jag var så stressad över allt jobb jag var tvungen att hinna med. Och nu när jag precis lärt mig hur jag ska lägga upp dagarna för att hinna med både jobb och bebis, så ska jag gå tillbaka till kontoret liksom. Det känns inte bra.

Jag vill inte se tillbaka på den här tiden och ångra att jag inte var mer med Iggly. Jag älskar mitt jobb, men att gå tillbaka första augusti har legat som en sten i magen, jag känner inte att jag hunnit suga musten ur mammaledigheten. För även om jag inte direkt varit ledig, så har det varit väldigt lyxigt att kunna jobba hemifrån, dessutom vilken tid på dygnet som passat mig bäst. Det har ju gjort att jag kunnat anpassa jobbandet helt efter Iggy, när han är vaken så gossar och leker vi. När han sover så knattrar jag på datorn.

Hursom, jag tog upp detta med Malin och världens bästa partner in crime som hon är så förstod hon 100% och sa att det löser vi såklart! Så jag kommer fortsätta så som jag gör nu (jobba hemifrån) ytterligare en månad, och gå tillbaka till kontoret första september istället. Och det känns KALAS. Strax åker vi till Portugal, och då blir det semester och familjemys i kubik, och när vi kommer hem har jag en heeel månad till att gossa med Piggly på dagtid. Lovely!

Så nu känns allt hunkydory igen. Jag kommer få gossa järnet med min goda lilla bebis, och jag kommer också hinna bli riktigt taggad på att komma tillbaka till kontoret.

Slank faktiskt förbi Glammiskontoret en snabbis också, och Piggly fick bekanta sig med golvet där. Känner hur det rycker lite i mig, att jag är sugen på att sitta där igen, men att jag inte är riktigt redo. Men första september kommer jag vara det, och då kommer jag dessutom känna mig TOKpeppad och vara BACK WITH A VENGEANCE!

Minidokumentär om yours truly

Ni vet YouTube-dokumentären som jag var med i (den hittas här)? Well, i samband med den så gjordes även små minidokumentärer om de fyra YouTubers som är med i filmen. Och i dag släpptes avsnittet som handlar om yours truly. Så kolla in det ovan, och tryck gärna på gillaknappen om ni tyckte det var roligt att se! ♥

Magisk middag - och brownie!

Eftersom att vistas utomhus fick mig att må bra i dag ville jag absolut inte gå hem och gå in. Ville prompt äta utomhus. Så vi slank till en riktig favorit - Hermans Trädgårdscafé. Tror jag glömde att rekommendera detta ställe i mitt inlägg med Stockholmstips (det hittas här), det borde absolut varit med. (Tack för kommentaren förresten du som utnyttjade några av tipsen under er Stockholmsresa, vad GLAD jag blir att jag kunde bidra lite till ert mys!)

Hermans är ett tokmysigt ställe, de har en magiskt god vegetarisk/vegansk buffé, och man äter i en supercharmig trädgård med världens finaste utsikt över Estocolmo. Perfekt för en varm sommarkväll som denna alltså.

Denna bild gör inte maten rättvisa någonstans (svårt att få det snajdigt när det är buffé och man tar mat själv - 20 rätter och sallader finns att välja mellan), men ni som inte varit där får ta mitt ord på att det är sanslöst smarrigt. Blir så impad varje gång jag är där av alla kreativa sallader och rätter.

Kändes extra bra att käka där i dag, för Niklas håller på och läser en bok om kost som verkar väldigt intressant. Den heter Ät vad du är, och handlar om hur man via det man stoppar i sig får kroppen att fungera på bästa sätt. Man ska bli friskare å piggare. Låter ju bra. Grönsaker är såklart alltid överlägset vad gäller att ge kroppen det den behöver, utan att orsaka skada. Så vi mumsade med extra stort nöje i oss Hermans vegokäk i dag.

Världens bästa middagssällskap.

Till dessert snaskade vi i oss den här choklad- och myntabrownien. Det var en rawbrownie, och det var tamejtusan bland det godaste jag ätit i kakväg! Vanligtvis blir jag alltid besviken när jag provar rawfoodkakor, de ser liksom ut som chokladbollar men smakar mest russin tycker jag. Är inte alls förtjust i dem. Hade gillat dem mer om de inte envisades med att maskera dem som just chokladbollar och andra sockriga kakor, det blir lite falsk marknadsföring. I mitt huvud blir det tilt i alla fall, jag tror liksom att jag ska få slurpa i mig en göttig chokladpryl, och sen vips har jag munnen full av russin.

Nåväl, denna kaka var därför en härlig överraskning - den smakade GUDOMLIGT gott. Choklad! Mint! Chokladfrosting på toppen! Crisp! Ja, den var helt enkelt magiskt god. Var tvungen att fråga hur sjuttsingen de gjort den, eftersom det ju faktiskt var en raw-kaka. Och håll i er nu - det som smakade som en mustig chokladbrownie med mintcrisp bestod alltså av solroskärnor, pumpafrön, dadlar och avocado. Bland annat. Minns inte alla ingredienser, men tillsammans skapade de alltså denna smakbomb som jag aldrig skulle gissat var en nyttokaka om jag inte redan visste det.

Magiskt fint ställe som sagt. Och väldigt härligt att denna dag som inte direkt började på topp, i alla fall fick sluta där.

Från uschligt till härligt på 14 timmar

Jag hade ingen toppendag i dag. PLAZA piggade upp såklart, men rent fysiskt mådde jag inte så rackarns härligt. Niklas fick en snabb men intensiv bacill i går, hög feber och magsjuka. Uuää. Det innebar att jag tog natten själv så min stackars sjuka karl skulle få sova någorlunda i alla fall, och eftersom Iggeloni vaknar upp varannan/var tredje timma nuförtiden så blev det rätt upphackad sömn för moi.

Så när jag vaknade i morse kände jag mig väldigt uschlig. Ont i kroppen, ont i halsen och sjukt ont i huvudet (precis så som Niklas bacill började i går). Addera typ no sleep på det så förstår ni att jag var rätt urlakad. Skulle cava-lunchat med min fantastiska partner in crime Malin (medgrundare och ägare av GlamMom), men det ställde jag in. Skulle också gått på ansiktsbehandling hos en hudterapeut som jag fått tips om ska vara fantastiskt bra, men det fick jag också ställa in. Pallade inte med nåt alls.

Hängde hemma först, var lite bölig och tyckte synd om mig själv. Men sen tog jag mig i kragen och rattade ut Piggly till kyrkogården här bredvid. Där parkerade vi oss på en picknickfilt och tog selfies. Och lite frisk luft och bebismys på rutig filt gjorde susen. Sakta men säkert började jag må bättre.

Niklas slank förbi en stund när han behövde jobbpaus (han jobbar numera från olika caféer i närheten). Jag såg till att både han å Piggly lusläste PLAZA såklart.

Jag å Iggy låg kvar på vår filt ända till klockan 20. Då hade jag repat mig, huvudvärken hade äntligen släppt och jag kände mig nästan 100% igen. Att hänga utomhus när man mår dåligt är typ bättre än Ipren ibland.

Det är så roligt att hänga med Iggy. Vi har verkligen kul ihop. I dag spenderade vi en faslig massa tid med att ligga på rygg och kika upp i trädkronorna. Har märkt att han älskar att titta på träd när vi är ute och går med vagnen, så i dag fick han verkligen sitt lystmäte. Så fort det blåste till och grenarna ruskade på sig, eller fåglar härjade runt i trädtoppen så skrattade han. Och jag med. Att titta upp i trädkronor är underskattat, det är ju rena rama meditationen.

Min lilla skatt. Världens godaste bebis. ♥

Stolt som en tupp (eller höna rättare sagt) igen!

Såhär såg min frulle ut i morse; kaffe, ägg, avocadomacka, bubbelvatten med citron och PLAZA Kvinna.

Och - hallåååååå - inuti tidningen hittar man mig! HUR fräsigt är inte det? Sorry om jag låter skrytig, men jag är bara så otroligt stolt att jag fick slinka med i ett reportage i PLAZA (som är en tidning jag gillar). Och allra stoltast är jag över att jag fick slinka med som en del av deras Business-special.

Älskar att de har en sån - en business-special alltså. Vurmar ju väldans mycket för entreprenörskap, särskilt kvinnligt sådant, och tycker därför alltid det är så kul när någon puffar extra för att inspirera tjejer till att våga mer på jobbfronten.

Reportaget berättar om vad jag pysslar med, och mina bästa tips på hur man lyckas karriärmässigt. Mitt mest värdefulla tips är kanske också mitt mest klyschiga. Men det lyder: BARA GÖÖÖÖR FÖR SJUTTSINGEN..!

Det är nämligen så himla många andra som INTE GÖR, så chansen att lyckas med det man företar sig är egentligen mycket mycket större än vad man tror. För de allra flesta GÖR inte. De pratar om att GÖRA. De drömmer om att GÖRA. Men de GÖR det inte. Så är du en sån som GÖR så behöver du inte ens vara bäst, du behöver bara vara den som...pallar att GÖRA. Är ni med? Så gå ut å GÖR NU FÖR SJUTTSINGEN girls!

Det där lilla extra...

Älskar ju när företag gör det där lilla extra för att man som kund ska få lite vardagslyx, och Davines (som gör mitt rosa balsam, ett av mina favoritmärken när det kommer till hårvård) har verkligen fattat galoppen. Klickade hem deras superbraiga saltvattenspray, och äääälskar att man får den inslagen i världens sötaste papper. Som en liten present!

Såhär ser flaskan ut "avklädd". På insidan av presentpappret hittar man söta teckningar och poetiskt skrivna anvisningar om hur man ska använda produkten. Det där lilla extra alltså, love it!

Det här är för övrigt en sjukt bra saltvattenspray, som doftar GUDOMLIGT gott. Vansinnesgott luktar den faktiskt. Jag har den i handdukstorkat hår, det ger frippan lite textur (fint ord för "rufsigtåtufsigt" vilket jag älskar) och gör att man undviker den där flygiga nytvättade känslan (avskyr den). Saltvattensprayen hittas här!

Att ge sin bebis ersättning

Som ni vet så slutade jag ju amma för ett tag sen (läs mer om hurvarnär å varför i det här inlägget), och har gått över helt till att mata med ersättning. Det var ganska många som ville att jag skulle berätta lite mer om hur vi gör rent praktiskt med detta, så här kommer lite ersättningsinfo!

Tips nummer ett: Köp en bra flaska. Detta är framförallt viktigt om du tänkt att kombinera ersättning och amning, och alltså vill kunna fortsätta ge bebisen bröstet. Med en bra flaska menar jag en som inte är för lätt/snabb att dricka ur. Då kommer bebben inte vilja ha bröstet längre eftersom det då blir mera svårjobbat. Minsta motståndets lag gäller här.

Jag fick ovan flaska rekommenderad på BB (även amningskursen jag var på innan jag fick Iggy rekommenderade den). Det är en flaska från märket Medela och modellen heter Calma. Det som är fiffigt med den är att den imiterar hur det är att suga ur ett bröst. Den är trögare än många andra flaskor och ska vara bra på att "imitera" amning så att bebisen inte känner alltför stor skillnad och därmed stör amningen så lite som möjligt. Finns på de flesta apotek.

Tips nummer två: köp fler än en flaska. Boobsen har du ju tillgång till hela tiden, men när du ska flaskmata så ska flaskan diskas (dessutom kokas med jämna mellanrum) och du ska antingen hälla i flytande ersättning, eller blanda till med pulver. Det är lite råddande helt enkelt. Så det är väääldigt skönt att inte behöva diska/koka/blanda samma rackarns flaska hela tiden, utan bara ta en ny fräsch.

Vi kör med tre flaskor, är de förberedda (förklarar längre ner i inlägget vad jag menar med det) så räcker det för att vi ska klara oss igenom en hel natt utan att behöva gå upp ur sängen och mecka. Tre stycken klarar oss också igenom en hel dag om vi är ute på äventyr. Kanske är två eller fyra optimalt för just din bebis - det beror ju på hur mycket och ofta den vill käka. Man får prova sig fram.

Ska man välja flytande ersättning färdig i tetrapack, eller pulver? Vi började med tetrapack för att det kändes smidigast. Den är ju dock dyrare. Har dock gått över till pulver sen en tid tillbaka, upptäckte när vi provade det att sånt som vi trodde skulle vara jobbigt med pulver, helt enkelt inte var jobbigt alls. Pulvret löses upp blixtsnabbt och det blir inga klumpar. Det är tokenkelt att blanda till (i Calmaflaskan är det 5 skedar pulver och sen vatten upp till toppen - klart!), och pulver är mycket lättare att ta med sig när man reser. Man får ta med sig såväl tetra som färdigblandad pulverlösning genom säkerhetskontrollen när man flyger, men pulver väger mindre och tar mycket mindre plats i resväskan. Och det är billigare. Så nu kör vi bara på pulver.

Vilket märke ska man köpa då? Vi började att köpa Baby Semp från Semper, eftersom det var den de använde på BB. Men Iggy blev hård i magen av den, och ni fina bloggläsare tipsade då om Nestlés Nan. Så vi provade den, och den har funkat som en dröm. Båda är nog kalasbra, men det var fler av er läsare vars bebisar blivit hårda i magen av just Baby Semp, så jag vill nog helst rekommendera Nan. Men ni får prova er fram, det är nog olika för olika bebisar vad som funkar bäst.

Tips nummer tre: nyckeln till smidig flaskmatning är förberedda flaskor. Såhär ser vår laguppställning ut som alltid är med i skötväskan eller står på sängborden i sovrummet. Med denna trio klarar vi oss både på natten och om vi är ute/borta en hel dag. Den består av: en flaska med färdigblandad ersättning, och två flaskor med endast pulver. Har vi det med oss kan vi alltid se till att Iggelini får mat på ett litet kick.

Den färdigblandade flaskan ger vi som första "nattmat", alternativt om Piggly blir hungrig i vagnen när vi är ute och far. Man ska ju inte spara gammal färdigblandad ersättning, men om den äts inom en timme så är det nemas problemas.

De två andra flaskorna har rätt mängd pulver i sig, så det är bara att hälla vatten i dem (har en stor vattenflaska stående vid sängen) så är maten klar. Iggy äter sin ersättning kall, så vi håller inte på och värmer i vattenbad. Det gjorde vi i början, men märkte att det inte spelade någon roll om maten var varm, ljummen eller kall. Vissa bebisar vill ju bara ha varm mat, så detta funkar inte för alla. Återigen - man får prova sig fram till vad som funkar bäst för ens egen bebis.

Vad gäller vattnet man använder så går det bra att ta vatten ur kranen, men INTE hett vatten eftersom det kan innehålla metallfällningar från rören. Men kallt vatten går finfint. Vissa menar att man bör koka vattnet man använder under bebisens första tre månader, och det kan man självklart göra om man vill. Men vattnet i Sverige är så rent, så vi gjorde inte det. Utomlands hade vi nog gjort det däremot. Man får använda sitt förnuft.

Den här flaskan är också alltid med i skötväskan. Den innehåller vatten så att vi kan kirra Iggys mat om vi är någonstans där det inte går att slinka in på ett fik eller liknande för att fixa vatten. Här kan man självklart ta vilken flaska man vill, tror vi fick denna i någon Babybox.

Okej ladies, det var det här jag kom på som jag ville tipsa om vad gäller att ge ersättning till sin bebis. Vill ni veta mer så finns det massa bra info här, och om ni undrar något om hur just vi gör så är det bara att fråga på, så lovar jag att svara!

Nya vägar, nya världar

Jag har ju bölat lite tidigare om det här med att man helt plötsligt tvingas hitta nya vägar när får barn. Barnvagnen gör ju att man måste hitta hissar, som hälften av gångerna inte funkar, vilket gör att man måste hitta en ny hiss alternativt en rulltrappa, ramp eller, ja you know the drill. Om man mest älgade på innan man fick barn, så är ens vägar nu lite mer kringelkrokiga.

Men men, det finns ju väldigt härliga saker med det också. För när man tvingas ur sina gamla gängor så ser man ju nya saker. Hemmablindheten tvättas bort, och omgivningarna får nytt liv. Som i dag när jag skulle promenixa tillbaka till Söder efter en lunch på Kungsholmen med en kompis. Eftersom min "vanliga" (barnvagnslösa) väg innefattar alldeles för mycket trappor, så fick jag snällt lov att välja andra vägar hem. Vilket var värsta vinstlotten visade det sig.

Hamnade på Riddarholmen (som man ju aaaaldrig är på om man inte jobbar där eller är typ tysk turist) och det var ju helt fantastiskt. Stötte på mera trappor, så det slutade med att jag gick runt hela holmen - och insåg att jag nog aldrig varit på baksidan av den. Det är ju magiskt snyggt! Vilka byggnader! Vilken stämning! Var tvungen att stanna och knäppa en bild på Riddarholmskyrkans torn som stack upp, mot bakgrund av en blygrå regntung himmel. Så rackarns tjusigt.

Har nu googlat Riddarholmen (blev ju så nyfiken på alla vackra byggnader) och det är en fascinerande liten stadsdel. Stockholms minsta stoltserar jag nu med att veta. Det var en upplevelse att få traska runt där i dag, och det är just såna saker som gör att det inte är så dumt ändå, det här med att man tvingas till nya vägar som barnvagsrattare.

Solskyddspremiär!

Fick äääntligen chans att testa vagnens solskärm/UV-skydd i dag, har försökt klicka hem det i typ hundra år men de har varit restade fram tills just precis NU. Så nu finns de i lager igen (tips till er som har Joolzvagnar, jag köpte mitt här).

Såhär ser det ut när man har det på vagnens sittdel, ser schysst ut tycker jag. Solskärmen är alltså den svarta kanten på suffletten, och UV-skyddet är som ett nät som man fäller ner.

Piggly verkade trivas finfint inne i sin silverbubbla, så det var ju bra. Jag däremot tyckte det kändes lite lurigt att inte kunna se honom, så jag var tvungen att trycka nosen mot silvret ungefär en gång i kvarten för att kika in på el bebo. Det tyckte el bebo ifråga var jätteskoj, så det var inte direkt ett problem. Och man vänjer sig väl antar jag.

Är absolut nöjd, det enda jag tyckte var lite knepigt var att när man ska fälla upp UV-skyddet så måste man dels knäppa fast det på insidan av solskärmen, plus stoppa in det i ett fack och dra igen en dragkedja. Det orkar man liksom inte mecka med, i alla fall inte om man ska ta av och på det flera gånger om dagen. Så jag gjorde som på bilden ovan istället, drog upp det över solskärmen. Inte lika snajdigt kanske, men det gick betydligt fortare.

Tycker annars det var ett bra solskydd, lätt att fästa på vagnen och täckte precis det man ville att det skulle täcka. Tummen upp för Joolz även på denna front alltså!

Rådda rådda rådda

Är just nu i denna stund mer avslappnad än på typ...ja, ska vi säga drygt fem månader (he he)? Har nämligen precis kommit hem från en 90 minuters helkroppsmassage som var LJUVLIG. Alla massager är ljuvliga (jag tillhör ju dem som är nöjda även om någon mest rafsar runt, massage kan liksom aldrig vara oljuvlig), men denna massös jag och Niklas hittat är helt rackarns fantastisk. Så de senaste 90 minuterna kan ha varit bland de bästa i mitt liv. På massagefronten är de garanterat det.

Har lovat mig själv att jag ska prioritera om litegrann så att jag har råd att gå till henne minst varannan vecka. Sån rackarns livskvalitet att få bli knådad såhär omsorgsfullt, dessutom ett stenkast från vår lägenhet. För OJ vad en massage sitter fint numera. Kroppen är...inte riktigt som den brukade vara. "Sliten", är ordet som kommer till mig när jag tänker på min stukade lekamen just nu.

Vi är tillbaka i stan sen två dagar, men när vi bodde ute i Iggys farmors hus förra veckan så var både jag och Niklas så förvånade över att vi hade sån träningsvärk varenda dag. Varje liten del av kroppen värkte. Vi undrade vad sjuttsingen det berodde på, vi hade ju bara grisat vid poolen och semestrat. Sen kom vi på det. Att "bara" grisa vid poolen finns liksom inte längre.

För när man ska ut till poolen från vardagsrummet så ska det lyftas dit en bebis, en lekmatta, ett gäng leksaker, en barnstol (får gärna finnas lite alternativ för el bebolino), det ska byggas solskydd, som sen ska rivas och byggas upp på ett annat ställe när solen flyttat sig. Sen precis när man installerat sig så vips var det dags för lunch. Nähä - ingen mat hemma? Okej, off till ICA it is. Men först: samla ihop bebis, kanske byta en blöja, oj bebisen var hungrig, jamen då matar vi först då, sen bära ner bebis för två trappor, ratta ner vagnen för samma trappor, bort till ICA, upp med missnöjd bebis ur vagnen - vi bär istället, tillbaka till huset, ratta upp vagnen för två trappor, bära upp bebis plus kassar å sen styra lite käk.

Vi intar lunchen i köket, vilket innebär bära dit bebis plus barnstol plus lekmatta plus leksaker. Fem minuter in i lunchen; bebis är missnöjd på lekmattan och vill komma upp i famnen, jamen då hoppar vi upp och installerar bebis på nytt ställe, rackarns det var en poop i blöjan, okej då kånkar vi bebis till nedervåningen där det byts blöja, sen upp igen, vi avslutar lunchen.

Ut till poolen igen med alla attiraljer, turas om att grisa i solstolen 15 minuter var medan den andra krälar runt under solskyddet och leker med bebis. Leka på golvet, sen upp i barnstolen, efter det en stund i gymmet, kanske kastas runt i luften litegrann, efter det en sväng där bebis får hoppa runt på bordet, sen lite magträning på det.

Jag behöver inte skriva mer, jag tror ni fattar. Och känner igen er. För sen man fick barn så behöver man typ inte gymkort. För fy satan vad man hattar runt, upp, ner, hit och dit hela tiden. Vi råddar såklart omkring på samma sätt hemma i vår lägenhet också, men när vi helt plötsligt befann oss i ett hus (som dessutom är ganska stort) så blev detta råddande så mycket tydligare. Våra tre steg från vardagsrummet in i sovrummet blev helt plötsligt hundra steg och två trappor. Och då märker man på ett annat sätt att man kånkar på drygt sju kilo bebis och sjuttioarton pryttlar hela dagarna.

Så det är med andra ord inte så märkligt att vi fick rejäl träningsvärk båda två efter vår fräsiga villasemester. Träningsnivån (eller vad vi nu ska kalla det) i lägenheten här hemma är vi vana vid. Men att röja runt på samma sätt i ett stort hus hade vi inte riktigt formen för. Ska vi nånsin skaffa hus kombinerat med bebis så tänker jag ha flera uppsättningar av allt; varje våning ska ha sitt eget bebiskit liksom. Trädgården med. Vinden också. Å källaren såklart. Pust. Blir nog lite för dyrt att styra hus tror jag. Det var det i och för sig ändå, så det gör inget.

Vi bor kvar i stan å lägger pengarna på helkroppsmassager istället.

Vinn tokfint namnsmycke!

Nu är det tävlingsdags igen! Eftersom det var så många som tyckte mitt namnarmband var fräsigt, så är Beata på Atom47 så rackarns snäll att hon lottar ut ett likadant till en lycklig vinnare här i bloggen - jippieee för det! Fast inte med Iggys namn på det då, utan nåt som vinnaren väljer. Såklart.

Armbandet är handgjort i silver och jag är tokförälskad i mitt! Vinnaren väljer namn samt längd på kedjan så att det passar perfekt. Lämna en kommentar om vadsomhelst, så drar vi en vinnare om nån vecka. Lycka till nu ladies! ♥

Atom47 Facebook hittas här!

Ni hittar Atom47 på Instagram under @atom_47!

Vanja the Vattenfall

Det är (såklart) massor som händer med en när man får barn. En sak jag hade hört talas om innan var det här med blödigheten, den skulle liksom race:a på rätt ordentligt fick jag höra. Det fnös jag lite åt. "Vaddå? Ska man bli en annan mänska och reagera helt annorlunda på vissa prylar bara för att man producerat en bebis? Löjl!" ...tänkte jag. Men nu är det bara att krypa till korset, för SHIT-O-F*CKING-BERT-O vad jag blivit blödig sen Igster damp ner.

Det finns ett program som heter nåt i stil med "I´m having their baby" (på typ femman). Där följs gravida tjejer som av olika anledningar bestämt sig för att adoptera bort sina barn när de väl kommit till världen. Innan Iggy dimpt ner var det här nåt jag kunde titta på, fascineras av och tycka var...ja, underhållande antar jag (slå mig inte nu mamas, jag vet att det låter hårt).

Fast forward till våren 2014. Har försökt titta på det där rackarns programmet typ sjuttioelva gånger. Och lika många gånger har det slutat med tårar. För min del alltså. Det GÅR inte att se på det. Jag DÖR en liten bit av sorg när jag försöker titta. "Nej nej NEJ, adoptera inte bort din bebis!" skriker jag inombords. Programmet följer de här tjejerna genom graviditeten, och även vid förlossningen - där de ett par timmar efter att barnet är fött ska ta det i famnen, säga farväl för alltid och lämna över det till paret som ska ta över vårdnaden. Det är tårar, det är sorg, det är separationsångest för de inblandade. Och för mig med.

Jag gråter och gråter och gråter. Som ett satans vattenfall. Lever mig in utan att jag vill det och ser bara Iggy ligga där i en plastbunkebädd. Insvept i en filt med en söt mössa på sig, alldeles färsk. Världens finaste lilla bebis, byggd och buren av mig, bara för att lämnas bort till någon annan. Usch, börjar nästan böla bara jag tänker på det. Vilket vidrigt program, förstår inte att jag kunde titta på det innan. Har man fått barn kan man inte låta bli att leva sig in situationen, och då blir det outhärdligt. I alla fall för mig.

Tycker såklart det är fantastiskt att möjligheten att adoptera finns, och jag förstår att de som gör det har mer än goda skäl att avsäga sig vårdnaden. Men att titta på ett program om det, det går bara inte längre. Då dyker Vanja the Vattenfall upp på momangen.

Stolt som en tupp (eller höna rättare sagt)!

Jag berättade ju för ett tag sen att onlinemagasinet TheWayWePlay.se var hemma hos oss för att plåta och göra en intervju. Well, nu finns den ute och går att läsa här! Tycker reportaget blev kalasbra, jättebra frågor och maaagiskt fina bilder tagna av tokduktiga Linda Alfvegren.

Piggly är lite av en surmule på nästan alla bilder (detta var två dagar efter vaccinationen som orsakade feber och jordens suraste bebis ni vet), men som tur är så är han väldigt söt även när han inte är en liten sol.

Intervjun är lite som ett hemma hos-reportage också, så det är ett finfint tillfälle att kika in i vår lägenhet för er som är nyfikna. Här är boxhandskarna vi fyndade på loppis för några veckor sen, kommer ni ihåg dem från det här inlägget? Så rackarns fina. 40 ynka riksdaler gick de lös på.

I reportaget står det att vi "inte är några minimalister" inredningsmässigt ha ha... Och det är mitt i prick. Vi är nog mera maximalister. The more the merrier liksom.

Sväng förbi TheWayWePlay och kolla in intervjun och alla toksnygga bilder här ni som vill! Världens bästa sajt, sprängfylld med inspo på alla fronter. Ett riktigt lyxigt onlinemagasin nishat till föräldrar. Me like!

Min favoritdel är den avdelning som jag å Piggly är med i - Small Talk. Kika in där så hittar ni fler reportage med ett gäng riktigt inspirerande mamas!

(Alla bilder tagna av Linda Alfvegren, lånade av TheWayWePlay.se)

Dagens Momspo!

Dagens Momspo kollade på väderleksrapporten, väntade sig regn och klädde sig för varmt. Det kan jag nu konstatera. Det var inte en jeansdag i dag kan jag meddela, även om jeansen ifråga var lösa boyfriendjeans. Phu. Satans SMHI.

Läste nånstans att väderleksrapporterna till 80% inte stämmer, ändå envisas vi med att tro på dem. Men efter en svettig (sorry, TMI anyone?) dag som denna så kanske jag ska sluta kolla SMHI helt å hållet. Är i alla fall hemma nu en kortis och svidar om. Kjol å linne blire omedelbums, pilutta dig SMHI! Men, såhär såg jag i alla fall ut en stund i dag, tills dess att det helt enkelt blev för...ska vi säga - kvalmigt?

Jeans / Boyfriendjeans (Niklas gamla. Så de e boyfriendjeans på riktigt. Inte dumt!)

Ballerinas / GlamMom (Ääälskar dem! Bästa bästa sommarpjucksen! Har ju snakeskinversionen också. Hittas här!)

Tisha / Lindex

Jackpryl / Fyndad på loppis i Tokyo

Glajer / Åhléns

Arm / Pose-ig, I know. Men det är inte helt lätt att ta Dagens Momspo-bilder som ser sådär helt casual ut kan jag meddela. Hur sjuttsingen gör typ...Anine Bing? Eller, just det ja. Hon är ju modell. Så hon måste lite vara bra på det där med att se casualsnygg ut. Eftersom jag inte har det på mitt cv kan vi väl enas om att jag får frikort?

Här försökte jag mig på en lite mer casual pose. "Gå", liksom. Lite sådär, normalt. Jag vet inte, funkar sisådär va? Håller mig till min arm tror jag.

Ni ser ju. Mycket bättre! Nu slinker jag ut igen, i kjol å linne. Så nu kommer säkert regnet.

Blek tänderna med banan!

Ladies - här kommer världens bästa tips: det går att bleka tänderna med hjälp av en banan! Jo, jag lovar, det låter som rappakalja men DET FUNKAR. Jag har velat bleka tänderna i drygt ett år nu (blekte dem för några år sen men ville gärna bättra på eftersom de börjar gula till sig). Har dock avvaktat eftersom det inte känts hundra att göra det när man är gravid eller ammar. Så jag googlade runt efter lite olika alternativa blekningskurer och hittade det här med bananer.

Trodde såklart inte på det. Men eftersom det verkade vara rätt många som var eniga om att det var ett bra blekningssätt, så har jag testat det nu i tre veckor. Och korsitaket å hallef*ckingluleja så funkar det faktiskt! Världens bästa tips för blekningssugna preggosar och ammande alltså, och såklart även för alla andra som inte är så sugna på att stoppa in en massa kemikalier i munnen.

Kolla in videon ovan så ser ni hur man gör. Och sprid gärna ordet, mera naturliga skönhetskurer åt folket!

Supersmart bebispryttel!

Eftersom det var några som frågade vad det var för nåt som Iggy ligger på i det här inlägget, så kan jag berätta vad det är och samtidgt tipsa om en sjukt smart grej. Det är en pryl som heter SleepCarrier och den är fyra (eller fler tycker jag) grejer i en: bärsele, mjuklift, babynest och lekmatta/madrass. Vi använder den till massor av grejer. Ovan får den agera lekmatta.

Vi använder den också som babynest (det finns stroppar i sidorna som man kan snörpa ihop SleepCarriern med så att den blir ombonad och gossig) och som resesäng. Nu när vi bott hos Iggys farmor i en vecka till exempel, så har han sovit i den här. Han börjar bli för stor för sitt näste, och det som är fiffigt med den här grejen är att den har en (urtagbar) bottenplatta som gör att bebisen alltid ligger plant med ryggen. Väldigt smidigt att den har handtag också, så att man bara kan fiska med sig Igster upp ur sängen och in i vardagsrummet. Och där släpper man ut stropparna så blir nästet en lekmatta. Toppsmart!

Snodde en bild från SleepCarriers webbplats så att ni får se hur den ser ut när man bär omkring på den. Den funkar som synes som mjuklift också, och man kan pluppa ner den i vagnens liggdel.

Ytterligare en snodd bild som visar hur den funkar när man använder den som bärsele. Vi har inte använt den här funktionen, men det följer med en liten sele som man hakar på carriern och som gör att man kan vagga sin bebis till sömns - medan den ligger helt plant på rygg. Andra bärselar/bärsjalar ligger de ju böjda i, alternativt sitter upp i och då kan de inte vistas i dem lika länge. Men i den här kan de alltså vaggas till sömns och sen knoppa vidare hur länge de nu behagar.

En bonusgrej är att den är rackarns bra att slänga ner alla leksaker i när man ska förflytta sig från sovrummet till vardagsrummet, sen från vardagsrummet ut till trädgården, och sen från trädgården...ja, ni vet hur man håller på. Och varje gång är det en miljard bebispryttlar som ska flyttas, förutom själva bebisen. Då funkar den här grejen även finfint som leksaksinsamlare.

Här är en liten film som visar hur man använder den. Kan tillägga att Iggy ääälskar att man gungar omkring honom när han ligger i den (med stropparna hopsnörpta som ett näste). Inte säker på att den är godkänd som bebiskarusell, men den är i alla fall väldigt bra på det. SleepCarriern hittas här!

Pankislurre!

Tack vare en snäll Instaföljare (jag hittas på @vanja_wikstrom om det är någon som undrar) som såg var vi befann oss i går, fick vi tips om Café Ekudden. Ett fik precis vid vattnet, i krokarna här där vi semestrat runt en vecka.

Så vi tog en barnvagnsprommis dit och lunchade. Väldigt härligt ställe som levererade riktig skärgårdskänsla trots att det inte ligger i skärgården. Det gillas.

Niklas lunch vs min lunch. Vuxen vs barn, typ. Han tog en caesarsallad å mellanöl. Jag tog pankisar å Loka. Kunde inte motstå dem när jag såg dem mysa runt på menyn, även om det var barnmenyn. Pankisar till lunch = semesterfeeling till tusen!

Nöjd pankismumsare. Ser förresten att poolbadandet har sköljt bort det mesta av mina tjusiga lavendeltoppar. Får bättra på dem snart. Är sugen på att köra hellila hår, men eftersom det lila blev blått (av kloret i poolen tror jag) så tror jag att jag väntar några veckor tills det att mina poolbadande dagar är över för den här sommaren. Lila hår känns härligt, men jag är nog inte lika sugen på blått.

Hittade den här spännande prytteln i skogen på vägen hem. Var ju tvungen att hoppa upp å sätta mig på den. Det var ju helt klart en blogg photo-op som inte kunde missas. Så där sitter jag, mitt i skogen på en underlig manick. Drickandes take away-cappuccino. Helt casual. Eller nåt. Ehh. Nåja, det blev en rätt fin bild i alla fall. Blogg photo-op, som sagt.

Nattmarodören

Jag har ju gnölat lite tidigare om det här med Igsters sömn. Han sov så rackarns bra i flera månader, och sen helt plötsligt så är det vakning varannan timma som gäller. Det började ju vid vaccinationen för två veckor sen, och det har inte blivit bättre sen dess. Det är ett rackarns hattande på natten, och även lite hattigare än vanligt med sömnen på dagtid tycker vi. Pust.

Det kan ju bero på att han är inne i ett utvecklingsleap. Förhoppningsvis styr sömnen upp sig ju längre in i leapet han kommer. Det kan ju också vara att han håller på och ändrar sina sömnmönster. Det har man ju hört om; kompisar vars bebisar sovit från 21 till 09 i ett halvår, och sen en dag så börjar de vakna kl 06 och är pigga som små bebismörtar. Får väl erkänna att jag hoppas mer på alternativ nr 1. Är ingen morgonmört myself, så en sjusovarbebis skulle helt klart vara mer i fas med sin mor, om man säger så.

Hursom, i kväll testar vi en ny grej, vilket är att lägga Iggly kl 21. Tidigare har han ju lagt sig när Niklas knytit sig, vilket varierat litegrann. Snusat i soffan bredvid oss om han varit trött innan dess. Men nu ska det bli en fast läggningstid tänker vi, borde väl vara bra? Vet inte riktigt vad jag hoppas på att åstadkomma genom att lägga honom tidigare än vanligt, men det bara...kändes som att det kunde vara bra med lite redigare rutiner. På med pyjamas, mata och spela Rockabye Baby (de har gjort en hel platta med Bowie-låtar upptäckte jag just - hurra!).

Så nu har jag precis lagt Iggeloni, och själva läggandet och somnandet gick finfint. Nu får vi se hur länge han sover, och hur många vakningar/matningar det blir innan morgonen. Håll tummarna för oss please.

Att äta utan att frysa

Vi har ätit nästan alla våra måltider utomhus den senaste veckan, vilket är lite av en favorit för min del. Att äta utomhus alltså. Det känns liksom så...osvenskt. I alla fall när man kan göra det utan att frysa. För - let´s face it - att äta utomhus i vårt kära Svedala (åtminstone när det gäller middag), utan att skaka till av köld lite titt som tätt är inte direkt vanligt. Så jag har njutit i fulla drag de senaste dagarna, och inte frusit en sekund. Halleluja!

Det här har varit vår klassiska frulle denna semestervecka - macka å kaffe från Gateau, å sen en juice såklart. Solgul apelsinjuice blev det just denna dag.

Jag är (tyvärr) rätt dålig på att äta lunch. När jag jobbar tycker jag mest att det stör, det hackar liksom upp dagen. Det blir mer nåt som måste "klaras av" istället för en njutbar stund. (Dumt, jag vet! Ska bli bättre på att göra en jobblunch till nåt härligt.) Och nu när jag varit hemma så blir det väääldigt si och så med lunchen, eftersom jag ju avskyr att styra upp mat. Och vid den tiden på dagen är Niklas oftast inte hemma och kirrar det åt mig (Fröken Bortskämd, I know).

Men! Ovan lunch är jag i alla fall inte för lat för att styra upp. En klassisk Vanjalunch. Rysk yoghurt (den är fetast och därmed godast - smarrigare än grekisk å turkisk, loovar!), en tärnad persika och en slantad banan toppad med en HÖG med nötter och torkad frukt. Tar 2 minuter att fixa, är supergott och ganska nyttigt. En annan klassisk Vanjalunch är bacon och äggröra, med en STOR klick hallonsylt till (supersmarrigt med den söta sylten till de salta baconen). Men det är inte lika somrigt. Mer en vinterVanjalurre.

Är Niklas i faggorna så blir det dock inga såna här "luncher". Då blir det mer Riktig Mat, som han tycker. (Ytterligare en Vanjalunchvariant är en påse saltlakrits, men det talar vi tyst om eftersom min käre fästman läser bloggen.)

Älskar ju plockmiddagar, och detta käkade vi i går. En riktig rackarns sommarmiddag! Majskolv (addera massa smör å salt såklart), prosciutto och en sallad på vattenmelon, ruccola och pecorinoost. Så jäääklans smarrigt! Och var intogs denna plockmåltid månntro? Utomhus såklart. Heja heja detta osvenska väder!

Så. Rackarns. Nöjd.

Det här är jag, just precis NU. Och just precis NU är jag så jäkla rackarns nöjd. Nybastad, nybadad och typ nykär i livet. De här senaste dagarna har nämligen gjort underverk.

Jag har ju bölat lite tidigare om det här med att min mammaledighet inte riktigt blivit så....tja - ledig. Att jag på många sätt upplevt det senaste halvåret som den stressigaste tiden i mitt liv. Men. De här senaste sex dagarnas totala avslappning känns som att de väger upp sex månaders stress. Faktiskt.

Vi har ju flyttat ut temporärt till Niklas föräldrahem, ett hus som är underbart att vistas i. Även om jag trivs som fisken i vattnet hemma hos oss, så är det lätt att jag slinker in på jobb där (antingen i tanken eller plockar fram datorn), eftersom det på nåt sätt alltid ligger så nära till hands. Så att byta miljö har varit skönt. Värmen är en annan sak - att Stockholm helt plötsligt fått för sig att det är Rhodos har gjort att vi (eftersom det så lyxigt finns pool här) ägnat dagarna åt att vara utomhus. Vilket minimerat jobbandet för min del.

Varje dag har jag och Niklas ätit lyxigt och nyttigt (känns alltid bra när man är snäll mot sin kropp), lekt med Iggy och smidit storslagna planer inför framtiden. Vi har haft sån maxad semesterfeeling, och jag har verkligen varit såväl urkopplad som bortkopplad. Eller okej, kanske inte 100%, men precis så mycket ur- och bortkopplad som jag känt att jag velat vara. Och det har varit så rackarns härligt.

Jag riktigt känner hur energin kommer tillbaka, hur peppen på jobbet börjar smyga sig på igen och hur mycket jag älskar min familj, mitt jobb och...mitt liv. Sex dagar kan (tydligen) göra all skillnad i världen.

Gudfar Charlie

I dag har vi hängt med Niklas lillebror Charlie, som även är Iggys fräsiga gudfar. (Han har precis badat kanske jag ska tillägga, han glider inte alltid runt i endast handduk. Även om det vore rätt skoj.)

Eftersom varken jag eller Niklas är direkt troende, så kommer inte Piggly att döpas. Men ett par gudföräldrar ska han ändå ha tycker vi. Ju fler härliga personer som är involverade i Iggelonis uppväxt desto bättre. Det ligger ju nåt i uttrycket "it takes a village to raise a child", och jag vill gärna att Iggy ska få hänga med så mycket olika mänskor som möjligt. Det borgar för inlevelseförmåga, vilket borgar för empati vilket är en egenskap som jag är väldigt mån om att Iggy ska ha. Fanns det mer empati i den här världen skulle den se bättre ut.

En helt annan sak - HUR lik är inte Iggy sin pappa på den här bilden? Jag ser bara en liten miniversion av Niklas... Och på tal om det så verkar typ ALLA (fortfarande) tycka att de är lika som bär denna far och denna son, inte bara på den här bilden utan på ALLA BILDER JAG LÄGGER UPP HELA TIDEN. Har bara hört från två ynka personer (på snart sex månader!) att Iggy är lik mig. Och att de sa det tror jag mest berodde på att de ville vara snälla. Så, pappa får minsann fortfarande all cred för Iggys cuteness. Hrmpf. När marscherar mammas gener in och visar sig kan man ju undra? *väntarotåligt*

Just do it!

De här senaste dagarna har varit väldigt härliga. Dels för att vi haft sån grym semesterfeeling här i Iggys farmors hus, men också för att vi haft så mycket spännande samtal om vår framtid. Jag har ju nämnt litegrann tidigare i bloggen att Niklas varit på väg att göra vissa förändringar jobbmässigt. Well, nu är de genomförda vilket öppnat upp för en massa spännande saker.

Niklas startade klädbutiken 6/5/4 på Söder för fem år sen, och den har gått kalasbra. Det är världens finaste butik (all inredning från loppisar - såklart! ;D) med toksnygga kläder och inredningsdetaljer. Men när jag var preggo så kände han att han ville förändra sin jobbsituation, och snickra fram en lösning som innebar att han kunde spendera så mycket tid som möjligt med mig och vår lilla bebis. Ju närmre förlossningen vi kom, desto starkare blev känslan att det var dags för nåt nytt. Nåt som var friare än en butik (som förvisso är fantastiskt roligt på många sätt, men som kräver fysisk närvaro på ett sätt som gör det svårt att vara fri och flexibel).

Så för några månader sen slutade Niklas jobba med butiken, och alldeles nyligen gick dealen igenom som innebär att han sålt sin del av den. Jag är sjukt stolt över honom för att han gjorde detta. Det är modigt att våga tänka nytt, och det är svårt att släppa nåt som man är van vid. Särskilt nåt som man själv byggt upp. Men det kännetecknar också en entreprenör; en dag är man klar med resan för ett projekt, och det är dags att starta upp ett nytt.

Jag är också stolt över honom för att det var så självklart att när Iggy damp ner hos oss så var det dags att börja jobba mindre, tiden med familjen blev då än mer värdefull. Många är säkert sugna på att ta samma beslut, men gör det inte. För det är läskigt att lämna nåt som är tryggt och säkert där man vet vad man får, och hoppa till nåt okänt och nytt. Där man inte har en aning om vad som väntar. Det enda Niklas visste är att han skulle få mer tid med de han älskar. Men det är väl det bästa argumentet av alla kan jag tycka.

Så, sen ett par månader tillbaka jobbar Niklas med helt egna projekt. Alla ska kunna rattas från en dator, så att man ska vara fri att jobba varsomhelst i världen, närhelst man vill. Detta för att kunna vara så flexibel som möjligt för att kunna maxa tiden med Iggy. Och det är alltså dessa projekt vi pratat så mycket om de senaste dagarna. Vissa är redan up and running, andra väntar på att sjösättas. Några pysslar han med på egen hand, och andra jobbar vi på tillsammans.

Att ta vara på att det faktiskt är man själv som bestämmer över sitt eget liv är en väldigt härlig känsla. Som den där rackarns sportskon alltid säger: Just do it!

Himmelriket i en hängmatta

Hängmattor är bland det härligaste som finns. Fanns det plats i vår lägenhet skulle vi garanterat sätta upp en.

Det var Igsters allra första hängmattehäng i dag, och han verkade trivas lika bra som mamsen. Vore en härlig grej att ha i ett framtida barnrum - en hängmatta! ...som mamma och pappa smyger in å lånar titt som tätt.

Min utsikt. Magiskt mysigt. ♥

Grattis hörrni!

De tre vinnarna av varsin superbraig Näsfrida är....*trumvirrrvellll*...Annika Cederholm, Mia Westlin och Fanny! GRATTIS GIRLS! Maila era adresser till mig på [email protected] så kirrar jag varsin frida på posten inom kort! Woop wooop! För er som inte vann så rekommenderar jag verkligen att köpa en, detta är verkligen en kalassmart produkt. Vi har använt den tokmycket på igster. :-)

Blurrad nakenchock!

Tog den här bilden på Niklas och Iggy i går när han (Iggy alltså) badar pool för första gången någonsin. Var på väg att lägga upp den här i bloggen när jag slogs av samma tanke som för ett par veckor sen när jag hade tagit bilder på mig och Iggy badandes badkar i Portugal. Piggly är ju spritt språngande på bilderna, och det får det att snurra i huvudet på mig. Hur ska man tänka kring detta? Att lägga upp eller att inte lägga upp bilder på sitt nakna barn?

Den här bilden är från vår badsession i Portugal (bara några veckor sen men Iggy ser SÅ annorlunda ut tycker jag! Galet vad snabbt de växer och förändras...). Här syns ju ingenting, så den var ju..safe.

Men den här bilden var inte lika safe, så jag gjorde en blurrad fyrkant på väl valt ställe. Hursom, det jag undrar över är hur sjuttsingen man ska resonera kring det här. Trampar man på ens barns integritet om man lägger upp en nakenbild? Riskerar bilderna att hamna i fel händer, i obehagliga sammanhang? Vad är vi rädda för? Och behöver man vara rädd?

Vad gäller integriteten har jag nog redan förlorat alla pk-poäng på det planet, eftersom jag såväl bloggar som instagrammar som videofilmar sånt som händer i vårt liv. Och där är ju Iggelini en minst sagt central figur. Det är ett val vi har gjort, men självklart skulle jag aldrig blogga etc om något som jag trodde att han skulle bli ledsen på mig för, om han kunde läsa det. Jag går på magkänslan, känns en bild eller ett ämne bra att dela med sig av, så gör jag det. Men visst finns en risk att Iggy 16 år gammal tycker att det är fruktansvärt att hans bebistid finns dokumenterad för en allmänhet han inte valt att visa den för. Vad gör jag då?

Jag tror dock inte att han kommer ha några problem med det. Kanske mest på grund av att det när han växer upp inte kommer vara någon stor grej att ens föräldrar bloggat om en. Känns som att det finns fler föräldrabloggar därute än grässtrån i en hage. Typ. Det kommer vara mer ovanligt att inte ha blivit bloggad om. Nej, skämt åsido så är det här nåt jag tänker på då och då. Och en sak är solklar - skulle stämningen här förändras en dag (nu är ju ni bara så himla snälla, fantastiska och hjälpsamma *love you*), och det skulle börja blåsa hatiska vindar, så är det stopp på momangen. Det skulle jag inte utsätta mitt barn för. Men som det är nu är det dels en härlig dagbok, och dels ett sätt för mig att verkligen få utbyte och hjälp av andra föräldrar. Ni kommer ju med så mycket bra tips. Min fina virtuella mammagrupp å kompiskrets! ♥

Men det här med nakenbilder känns trixigt tycker jag. Minns med fasa en bok som gjordes om min klass när jag började ettan. Det var en journalist från DN som stod bakom den, och den dokumenterade vårt första år som "ettagluttare". I boken fanns en bild från vårt gymnastikomklädningsrum där en kille står och sliter av min handduk, och jag är spritt språngande näck och försöker dra tillbaks den.

Eftersom vi "bara var barn" (7 år) så tänkte hon som gjorde boken säkert inte på att en sån bild kunde bli jobbig om den publicerades. Hon tyckte säkert bara den var söt. Men jag fick leva med det där satans handduksrycket i flera år efteråt, och bli kallad för "nakenmodellen" (eller värre) tack vare den där bilden i den där boken. Så jag är medveten om att sånt som vuxna kan tycka är harmlöst, kan bli en jobbig grej för ett barn.

Hur tänker ni kring detta? Vore sjukt intressant om ni ville berätta! Tycker ni jag är knäpp som delar med mig av min bebis såhär? Varför i så fall? Eller tycker ni att det är ok? varför då i så fall? Bloggar ni själva - då måste ni väl ha funderat på såna här saker? Och det här med nakenbilder på sina barn - hur resonerar ni? Mååånga frågor, men det här är verkligen nåt jag funderar mycket kring. Hoppas ni vill dela era tankar kring detta!

Snapshots

Jag brukade sucka åt folk som hade sina mobiler fulla av bilder på sina barn - enbart. Minns när jag scrollade igenom en av mina bästa vänners foton, och höll på att gå av när jag insåg att hon BARA hade bilder på sina kids. BARA. Jag sa "åhh vad gulligt", men tyckte i mitt stilla sinne att det var...lite lökigt. Det fanns väl NÅT annat i livet som var värt att dokumentera?

Snabbspola två år framåt, låt oss säga till dagens datum, så kan vi väl ta en titt i min mobil? Och JAJEMÄN! Nu är jag PRECIS likadan. En triljard bilder på Igster huserar numera i mitt bildbibliotek. Nu fattar jag grejen. Dels går det ju liksom inte att se sig mätt på sin skatt, dels händer det ju så satans mycket i deras utveckling hela tiden, så på bara en vecka kan han ju se helt annorlunda ut. Och jag vill ju MINNAS VARENDA RACKARNS VECKA.

Sen är det ju också nåt magiskt med barn på bild - de kan ju liksom inte bli dåliga. Det är vinst varje gång liksom. Inbyggd fotogeniskhet, eller nåt. Så varje gång när jag tagit ett gäng bilder så väljer jag den bästa och sparar i datorn. Men. Sen kan jag 99 gånger av 100 inte med att radera de som blev över. De näst bästa bilderna. För han är ju så rackarns göllig på alla de också. Pust. Bara att gilla läget och inse att man blivit en sån där bebisbildshamstrare.

Men ni fattar grejen va? Säg att ni också är likadana! Vilken av ovan bilder skulle ha sparats, och vilka skulle åkt i papperskorgen? Nä precis, det GÅR ju inte att välja bort nåt. Hej, jag heter Vanja och jag är en bebisbildshamstrare.

Moster å Iggly

I dag har min lillasyster Mini hängt med oss. Myspys! Är så glad att hon finns. Hon är 14 år yngre än jag, och ska jag vara ärlig var jag inte sjukt peppad på henne från början (att min pappa skulle få barn med sin nya fru var väl sisådär poppis när det begav sig). Men så fort hon hade landat i vår familj var hon det bästa som hänt. Hon var vääärldens sötaste bebis, världens roligaste lillasyster, och nu är hon världens bästa vän. Älskar att hänga med henne. Och släng ett getöga på Igster, så ser ni att det gör han med. ♥

Dagens Momspo!

Här kommer en somrig Dagens Momspo! Har precis kommit hem från att ha knatat runt litegrann här i environgerna, och saaaatan vilket väder det är! Så rackarns varmt!

Tycker alltid det är trixigt att klä sig på sommaren när det är superdupervarmt, i alla fall i stan. Är man i Portugallien eller liknande är det mycket lättare, då kör man ju på nån slags halvslampig beachlook. Men är man i stan vill man inte riktigt slinka runt i strandplagg, då vill man ju vara lite mer klädd. Utan att smälta bort. Det här fick det bli i dag!

Linne / Benetton

Halsband / Tjallamalla

Namnarmband / Atom47

Kjol / Ärvt av mamma som sytt den själv av ett gäng gamla jeans

Fötter / Barfota - woooop woooooop!

Solskydd / Bioline såklart, favvon! Över heeeeela kroppen. Rikligt. #manisk

Hus i bakgrunden / Vill ha, yes please.

Tycker det är så sjukt mysigt att jag har på mig den här kjolen som mamma sytt för så länge sen. Den är äldre än vad jag är, så säkert runt 40 bast vid det här laget. Hon var (och är) väldigt pysslig, brukade sy mycket av sina egna kläder och styrde även upp plagg till kompisar. Den talangen har jag tyvärr inte fått ärva. Då är det tur att man får ärva plaggen istället, he he.

Såhär ser frippan ut, efter flitigt poolbadande och inget fixande. Känns bra tycker jag. Semestercasual kan vi väl döpa looken till va? De lila topparna börjar försvinna så sakteliga. Färgen börjar släppa (har tvättat håret en gång sen jag färgade dem) och lavendelnyansen börjar bytas ut mot en blåare ton. Det beror nog på kloret i poolen skulle jag tippa. Det kan ju orsaka lite missfärgningar. Men det gör inget, får bli lite punkigt helt enkelt. Det gillar min Rebecca & Fiona-sida!

Utsikten från mitt håll. El fotografo gullandes med el bebolino. Finfin vy måste jag säga!

Vi fortsätter väl semestrandet då...

Man kan inte annat än att kapitulera för vädret när det beter sig såhär ljuvligt. Så vi kör en dag till av bikini, solhatt och grisning vid (och i) poolen i sällskap av favoritmagasinet. Och favoritsolkrämen!

Ni som följt den här bloggen ett tag vet ju om att jag är i det närmaste besatt av (bra) solskydd. Jag smörjer in mig för kung och fosterland, och är maniskt noggrann med att inte bränna mig. Det känns så sjukt ohälsosamt, och konsekvenserna är ett alldeles för högt pris att betala för några veckors fräsig bränna. Detta innebär att jag ständigt är på jakt efter Den Perfekta Solkrämen, och nu tror jag banne mig att jag har hittat den, så jag måste bara tipsa vidare till andra solskyddsfanatiker!

Märket heter Bioline och krämen innehåller bara naturliga dofter och färgämnen. Så lite skit som möjligt alltså. Den funkar till både kropp och ansikte och är sjukt dryg. En tub räcker en hel vecka för mig, och då krämar jag in heeeela kroppen och snålar inte. Ibland bättrar jag på flera gånger om dagen. Man blir inte sådär jobbigt vit av den, och den doftar helt fantastiskt! Solkrämer har ibland en tendens att dofta lite surt och stickigt tycker jag, men den här är fräsch och lätt.

Har använt den varje gång vi varit i Portugal detta år, och jag som har superkänslig hy har inte bränt mig en endaste gång (!). Har typ aldrig hänt förut. Så jag är sjukt nöjd med den här rackarns krämen. Tycker också att jag blivit finare brun. Funderade ett tag på om det hade med preggofieringen att göra (hormonerna åstadkommer ju konstigare saker än så), men det kanske beror på solkrämen? Jag vet inte, har inga belägg för att det är så. Men jag vet i alla fall att jag inte bränt mig och att den är den bästa solkräm jag provat hittills.

Klickade precis in mig för att köpa hem mera inför Portugallien dit vi ska snart, och såg att det just nu dessutom är tag tre betala för två på alla solprodukter från märket som gör denna dunderkräm. Woop woop! Det var det förra gången jag var inne och shoppade hem den också, älskar när webbshoppar har bra dealar på ens favvoprylar. Hursom - för er solälskare som samtidigt vill skydda er så bra ni bara kan, här hittas krämen (och dealen)! Sola säkert nu darlings!

Saras Smarriga Snickers!

La upp den här bilden på Instagram för ett par dagar sen. Hade svängt förbi GlamMom-kontoret, och där blev jag bjuden på hemlagade, ekologiska och veganska snickers som vår fina Sara gjort och tagit med sig. Så himla gulligt för det första, och så himla gott för det andra! Måste skryta lite med våra härliga anställda, varenda en av dem är så himla fina som människor, och så omtänksamma. Vi har verkligen en sjukt bra stämning på jobbet. Love it!

Hursom, det var en massa folk som gärna ville ha receptet på dessa godingar, så jag fick det precis på mailen från Sara The Vegan Snickers Queen herself. För de som vill testa att få till de här rackarna hemma, så är det alltså såhär det går till:

Saras Vego-Snickers
200gr mandlar
300gr Mörk Choklad 70%
Kokosolja
Honung
Havssalt
(Alla produkter ovan går att hitta ekologiska varianter av)

1. Gör ett mandelsmör -> Mixa mandlar till ett pulver. Blanda 1 msk kokosolja per 100gr mandlar. I med önskad mängd honung och en nypa havssalt.

2. Smält 150gr choklad med 1 tsk kokosolja. Häll i en låg form och ställ i frysen ca 30 min tills det stelnat helt. Bränn hela mandlar med salt i en torr panna. Blanda salta mandlarna i hela bitar med mandelsmöret. Häll smeten på den stelnade chokladen och in i frysen igen, ca 30 min.

3. Smält resterande choklad med 1 tsk kokosfett och lägg som översta lagret och in i frysen igen. När allt stelnat skär du kakan i mindre bitar.

4. Mumsa järnet!

Byxfyndet!

Fick lite frågor om vad det var för Filippa K-brallor jag fyndade på vår datenight, och det är de på bilden ovan. Fast i svart (hittade ingen bild på dem). Det är satinbyxor, vida i benen. Känns väldigt mycket Modebyxa, men jag älskade dem från första stunden jag drog på mig dem. De satt som en rackarns smäck över baken, och var så himla sköna. Och jag blev liksom ett lite snyggare jag när de åkte på. Vilket är precis så det ska kännas när man handlar nåt; plagget ska göra en till en liiiite fräsigare verison av en själv liksom.

Kan inte visa hur de sitter på mig än eftersom jag måste lägga upp dem. De är TOKlånga i benen, och mina korta små rackarns taxstumpar är inte riktigt såna som Modebyxor görs för. Så de är för tillfället hos skräddaren. Visar dem i en Dagens Momspo när de är klara. Känns som att de kan dubbeljobba rätt bra: slappbyxor dagtid med ballerinas (eller tom flippisar), och sen kvällsfina med ett par klackar till. Tror de kan bli en ny favorit faktiskt!

Hittade en!

...en bild på en (inte dyblöt kanske, men fortfarande fuktig i alla fall) rufsig å tufsig å RAK Vanja alltså. Troppanhatten e på, men ni får en liten glimt av hur den raka pagen klarar pooldopp. Och så en halvnöjd Piggly på det, som premiärbadat pool för första gången i sitt lilla liv. Inte lika varmt å gott som när man badade med mamma i badkaret i morse. Och därför inte alls lika härligt. Undrar just om El Iggly blir en badkruka (som sin mor får jag lov att erkänna)?

Poolparadiset

Men alltså... HUR underbart väder har det inte varit i dag? Det var en sån där dag som är så sällsynt här i Sverige, vissa somrar kommer de inte alls. Så det gällde att profitera, tänkte vi. Och hur gör man det bäst en sån här het dag? Jooo i poooool såklart!

När det är varmtvarmtvarmt så är tillgång till bad en sån rackarns lyx. Och eftersom farmor är utrustad med pool, så har vi flyttat in här hos henne ett slag. Och vi flyttar inte hem igen förrän det svalnar.

Och jag veeeet att jag ser ut som en Troppan-tant när jag simmar runt i min hatt. Men jag älskar solhattar. Man slipper rynkor och ser fräsig ut på samma gång. Eller i alla fall Troppantantsfräsig, men det duger gott för mig.

Jag var inte Troppan-tant hela dagen, jag hoppade faktiskt i och doppade huvudet också. Men det har jag inget bildbevis på. Var ju tvungen att testa hur långt jag kan ta det här med att mitt raka hår gör mig fri. Tidigare ville jag helst inte doppa håret, för då försvann ju mina omsorgsfullt pysslade lockar. Och ni vet ju hur naken jag kände mig utan dem. Så i dag var nog det största beviset av alla på att jag äääntliiiigen känner mig 100% bekväm i det raka håret.

För badhår är liksom allt frisyrkaos på en och samma gång: dyblött & spikrakt, och när det torkar är det ju inte direkt tjusigt fönat till en slick page. Nää, just nu ser jag rätt rufsig och tufsig ut. Och RAK. Men jag känner mig fortfarande rätt snygg faktiskt. Jippiiiieee! Jag är FRI!

Vem är han?

I går messade Niklas den här bilden till mig när jag var inne i stan en sväng och fixade naglarna. Och den är så magiskt fin tycker jag. Framförallt för att Iggelini ser så mycket ut som en liten pojke snarare än en bebis. Man får liksom en liten aning om hur han kommer se ut. Tycker det är spännande att se såna här bilder, det sätter igång så mycket tankar. Dels tankar om hur fort tiden går (känns som att det kommer säga vips! ...och sen är Iggy myndig, typ), men också tankar om vem han är och vem han kommer bli.

Det känns ju som att barn föds med en personlighet, och vi håller ju sakta men säkert på att upptäcka Iggys. Självklart påverkas man av sin uppväxt och omgivning, men jag tror inte att allt kommer därifrån. Och det är så magiskt. Och så spännande. Vem är han, vår lille bebis som håller på att bli en liten pojke?

Tips, någon?

Var inne i stan en snabb vända i dag och kirrade mina naglar. De fick bli lila den här gången, med svart detalj på ringfingrarna. Heja vardagsglädjen, ni vet.

Men! Min fantastiskt duktiga nageltjej Daniela är preggofierad (hurra!), så i dag var sista gången jag kunde gå hos henne innan hon försvinner in i mammadimman. Så - är det någon därute som har tips på något bra nagelställe i Stockholm som gör shellac/gelish? Helst på Söder. Tipsa gäääärna!

Kommer sörja Daniela länge. Hon är superduktig, billig (tar 320 spänn för shellac) och gör alltid det där lilla extra (som t ex min svarta detalj med ett litet silverstreck) - UTAN att ta extra betalt för det. Galet bra deal att gå till henne alltså. Dessutom är hon sjukt trevlig. Så jag kommer verkligen sakna henne.

Valde ett matt överlack den här gången - superfint tycker jag! Men som sagt - tipsa mer än gärna om ni har någon bra nageltjej/kille att rekommendera. Jag behöver hitta en ny pronto!

Fortfarande här...

Det var ju aaaalldeles för härligt väder i dag för att slinka tillbaks till stan, så det blev en till härlig dag med semesterkänsla hos Iggys farmor. Och efter en titt på väderprognosen (som lovar PANGSOL) har vi bestämt oss för att stanna kvar här ett par dagar till. Ska hem en vända och hämta mer grejer, men sen parkerar vi oss i detta härliga hus resten av veckan tror jag.

Älskar för övrigt den här leopardsjalen. Den funkar som filt till Iggly, som sarong, som handduk, som skuggskydd och som...ehh, sjal. Härligt när prylar dubbeljobbar. Och trippeljobbar. Eller pentajobbar (eller vad sjuttsingen det nu kan heta när nåt går att använda på minst fem sätt).

Kock sökes!

Hörrni, nu finns chansen till världens härligaste sommarjobb för den som kan laga mat! Jag har ju tidigare berättat om hotellet som Niklas familj startat i Portugal - Surfers Lodge Peniche - och nu söker de en kock omgående för jobb i sommar och eventuellt längre. Det är väääärldens mysigaste ställe, sjukt fint och fantastisk stämning.

Det här är en del av baren och det öppna köket. Det är här som kocken kommer husera. I jobbet ingår lön såklart, och gratis boende. Erbjudandet gäller i första hand över sommaren, men med möjlighet till förlängning även i höst för den som vill. Man jobbar i samma team som en av Europas bästa kockar, Daniel Håkangård.

Lodgen ligger i surfparadiset Peniche, en dryg halvtimma norr om Lissabon. Frukost, lunch och middag serveras (supersmarrigt käk!) varje dag.

Här är en liten video där man kan spana in detta sköna ställe ytterligare. Ansökan med cv skickas till [email protected]. Tipsa alla ni känner som kan veta någon kock som är intresserad! Dela gärna detta inlägg på Fejan, eller maila länken vidare.

Life unexpected

Livet bjussar verkligen på överraskningar. Det här är en bild på min lunch från i dag, men det är Svenska Dagbladets kulturdel som är stjärnan i det här inlägget. Eller rättare sagt, snubben på omslaget; Leo. Mer känd som DJ Mendez. Namnet kanske inte ringer någon klocka, men den här låten gör garanterat det för många. Den var en riktig rackarns hit, och jag träffade Leo litegrann back then, eftersom min dåvarande pojkvän var inblandad i hans skiva. Jag var också med på ett hörn, då jag körar på ett par av låtarna på plattan.

Hursom, skivan genererade ett par hitsinglar och Leo gick från att vara en okänd förortssnubbe till att spela för utsålda hus. Han (som mååååånga andra) hanterade framgångens alla lockelser sisådär, vilket genererade ett par rätt stökiga år. Minns att jag sprang på honom en sen natt (eller tidig morgon) utanför Spy Bar, och då var det rätt uppenbart att han gått in ganska hårt för drogprylen. Inte så härligt, kanske särskilt eftersom han hade en färsk liten son och en fru som väntade därhemma.

Efter ett par röjiga år gjorde han Melodifestivalen och kom tvåa, men sen blev det tyst. Har inte tänkt på honom sen dess.

Hursom, i dagens Svenskan så läser jag om honom. Fattar först inte att det är han på omslaget, studsar till när jag inser att ju är han. Fast äldre. Inte så konstigt, det var 16 år sen vi sågs senast. Hans lille son har hunnit bli 17 år, läser jag. Men det mest fascinerande är att Leo (som är född i Chile) flyttat tillbaka dit, och han är superstjärna där. Bor i ett av Chiles mest exklusiva områden, är en självklar gäst när presidenten ska sväras in (!) och figurerar i press och tv flitigare än flitigast.

Tydligen är hans familj motsvarigheten till The Osbournes i Chile - "Los Mendez" är en skruvad dokusåpa om hans familj, och följs av miljontals tittare varje vecka. Helt galet. Tv-serien är så stor att det till och med görs parodiserier baserade på den. De är typ...The Kardashians.

Leo håller fortfarande på med musik och driver eget skivbolag, och han verkar lycklig. Ola Håkansson som chefade över Stockholm Records som släppte Dj Mendez platta betalade tydligen för Leos rehab, med kravet att om han inte styrde upp sig skulle hans kontrakt rivas. En fin gest måste jag säga, och det verkar ha funkat.

Så himla spännande tycker jag, det här med vart livet tar en. Leo blev Dj Mendez som skulle bli artist i Skandinavien. Och nu är han superstar i Chile, för att han är sig själv. Eller kanske rättare sagt en doku-uppskruvad version av sig själv. Fyra kids har han. Återförenad med frun som fanns med i bilden när jag körade på hans platta för så länge sen. Och den nu 17-årige sonen har nyligen haft modet att komma ut som homosexuell, nåt som inte är lika självklart i Chile som här i Sverige.

Ännu ett exempel på att livet inte alltid blir som man tänkt sig, men det blir bra ändå. Eller till och med bättre.

Hett tips!

Ibland kan Iggly böka runt en hel del innan han somnar, han vrider å vänder på sig och stökar omkring, fast han är supertrött. Då kan det hjälpa att sätta på lite mysig musik. Och vi har hittat en så sjukt bra grej på barnmusiksfronten - Rockabye Baby! De gör vaggviseversioner av popmusik (alltifrån Beatles till JayZ till The Clash till Beyoncé) som är sjukt bra. Verkligen ett tips! Sök på Rockabye Baby på Spotify så kommer det upp en massa grejer som de gjort.

Arrangemangen är enkla och spelade av xylofoner, harpor, trianglar - ja, alla typer av klassiska barnviseinstrument. Det är jättefint gjort, och perfekt "lugna ner sig"/"somna"-musik. Iggleton älskar den.

Vacation vibes fortsätter

Vi stannade ju kvar härute hos Igsters farmor, så våra vacation vibes har definitivt fortsatt även i dag. Piggly har invigt barnstolen, och man inser att han växer så det knakar. Svårt att se när man är med honom varje dag, men för bara några veckor sen hade den här stolen inte alls varit nåt för Iggly. Han hade slunkit rätt ur den.

Vi har spenderat dagen med att promenixa omkring här i faggorna, tog till exempel en tur till graven och hängde med Iggys farfar. Det var fint men sorgligt. Lasse, we miss you. ♥

Sen har vi grisat vid poolen och varit...lediga. Det är helt magiskt vad mycket det gör att bara komma bort från stan i två dagar, en övernattning gjorde verkligen susen. Det känns som att vi är på resa och har varit borta en vecka. Fantastiskt mysigt. Faktiskt så mysigt att vi stannar i natt också.

Farmor bjussade på spontan barnvaktning, så det innebar spontan datenight för mig å Niklas. Vi slank i väg på dinner and a movie, och jag hann fynda ett par sjukt fräsiga Filippa K-braller på rean. Succé! Vi såg "The fault in our stars", en film baserad på en bok som är fantastisk. Filmen var helt ok, den hade Hollywoodifierats en del och var märkbart riktad till en yngre publik. Så hade jag varit 17 bast hade jag nog typ DÖTT för att jag tyckt den var så fin. Men eftersom jag är pushing forty så blev det inte riktigt så.

Men jag tyckte om filmen ändå, mest för att den påminde mig om hur fin jag tyckte boken var. Så boken är ett hett tips, den är väldigt läsvärd och man behöver inte vara en 17-åring tjej för att uppskatta historien. Och det var såklart väldigt mysigt att få hålla handen med min karl i två timmar. Men kanske var det mysigaste av allt att få komma hem till en liten god bebisgris, som vaknade när vi kom och bjussade på breda smajl. Fy satan vad kär jag är i min bebis.

Sovrutiner

Såhär går det när mamma vänder ryggen till, avverkar sommarpratare vid poolen (Fredrik Wikingsson, RedOne och Elin Kling) och pappa får ratta bebis själv. Han är kreativ iallafall min karl. Det får man ge honom. Och GlamMoms amningsponcho kan helt plötsligt skryta med ytterligare ett användningsområde. #beduinbaby

Tänkte skriva lite om sovrutiner. Någon frågade vad vi har för några såna och det är lätt att svara på: Piggly går och lägger sig varje kväll samtidigt som Niklas. Vilket brukar vara runt 23/23.30. Då kör vi hans sovrutin vilket består av att byta till ny fräsch blöja, stoppa in honom i hans sovpåse och ge honom en flaska semp (ersättning). Då somnar han i hundra procent av fallen. Oavsett om han verkade trött innan, eller om han kändes pigg.

När han var nyfödd fram till att han var två månader vaknade han och åt i princip samma tider varje natt: kl 02.30, kl 05 och kl 07. När han var drygt två månader skippade han helt plötsligt att vakna 02.30, vilket för oss var som en DRÖM. Man fick sova oavbrutet från 23/23.30 till 05. Galet härligt. Nu har han ju dock börjat krångla lite och återgått till hur han sov sina första två månader, men jag tror det beror på allt tand/vaccinations-kaos. Så förhoppningsvis återgår han till att sova till kl 05 snart igen.

Efter kl 07-vakningen brukade vi kunna mata igen, och då sov han till 09.30. Vilket var tokskönt, eftersom man då alltid kunde "sova igen" några timmar på morgonen som man förlorat under natten.

Vi har inte gjort nåt för att få in rutiner i honom, annat än att lägga honom samma tid varje kväll. Snart tror jag dock (är osäker här, måste googla - tipsa gärna ni som vet!) att man kan börja med att införa rutiner för att han ska somna tidigare. Alltså läggdags vid kl 19, och sen att han sover i princip oavbrutet till tidig morgon. Tror att man kan börja med sånt runt sex månader, men måste kolla upp det lite nogrannare som sagt.

På dagen sover han sen typ två månader tillbaka alltid en timme runt lunchtid. Och sen varierar det jättemycket hur han sover på eftermiddagen. Ibland flera gånger och sammanlagt flera timmar (t ex om jag far runt på ärenden och han trynar i vagnen). Och andra dagar sover han ingenting alls på eftermiddagen (om vi är någonstans där det är mycket aktivitet och han är uppe och leker).

Men hur mycket han sover på eftermiddagen verkar inte påverka alls hur hans nattsömn blir. Han är alltid rätt konstant på natten (förutom just nu då). Det verkar vara väldigt individuellt det här med hur bebisar sover, ni får gärna berätta hur era kids gör. Alltid spännande att kunna jämföra.

Nåt som många bebsisar verkar ha gemensamt dock är behovet att dra nåt över ansiktet/ögonen när de är trötta å vill sova. Iggy vill alltid ha en filt över ögonen, och gärna nåt mjukt att klämma på (typ snutten) i händerna. Då är han i sovparadiset, oavsett om han ligger i sitt babynest, i en soffa, i sin vagn, i maxi-cosin, på golvet etc etc.

Ska kolla upp lite mer när man kan börja lägga honom för natten vid 19-tiden. Vore fantastiskt att kunna få en hel kväll med Niklas, utan att samtidigt som man kollar på upplösningen i OITNB gunga/mata/underhålla Piggly. Men. När man väl får kvällarna har jag förstått att sovmorgnarna till 09.30 förmodligen är ett minne blott. Då verkar det som att de vill upp runt 07, och då är det inte tal om att mata å sen grisa vidare till tidig förmiddag. Näää, då är det UPP Å BÖRJA DAGEN som gäller. Phu. Får helt enkelt hoppas att Igster brås på sin morgontrötta mor.

Dela gärna med er av era sovrutiner - tror alla som läser kommentarerna tycker det är spännande att höra hur andra familjer funkar (eller inte funkar!) på det här området.

Vacation vibes

I dag har vi kamperat hos Iggys farmor. Så rackarns skönt att kunna hänga vid en pool när det är så varmt som det varit i dag. Mindre skönt att hänga i stan då. Piggeloni har fått röja runt i bara blöjan hela dagen, och mamma å pappa har rockat badkläder.

En klar favorit på lekfronten - pappa pussar Iggys mage medan han grabbar tag i pappas hår. Funkar lika bra med mamma, bara det att mitt hår är svårare att släppa ifrån sig iom att det är så mycket längre. Så halva mitt hår har typ blivit utslitet. Men vad gör man inte för att få sin bebis att skratta..? Ehhh.

När man får barn förvandlas alla utflykter till rena rama campingexkursionerna. Även om man bara ska till ICA. Det är en rackarns massa grejer som ska med hela tiden, här är vår packning för dagen. Som snart kommer bli ungefär dubbelt så stor, för eftersom det var så mysigt här bestämde vi oss för att sova över. Så just nu är Niklas i stan och hämtar det som behövs för en övernattning; mera blöjor, sovpåse, babynest, ersättning, tvättservetter, kläder bla bla bla.

Okej, jag VET att bebisar i afrikanska byar inte behöver en sovpåse för att klara natten. Men även om jag överdriver lite - visst är det så att man numera släpar omkring en himla massa grejer hela tiden? Nåväl, jag får se allt bärande å råddande som gratis träning för både kropp och knopp. Övar ju upp såväl muskler som strategitänk. #glasetärhalvfulltglasetärhalvfulltglasetärhalvfullt

Park life

Vi tog vara på det tjusiga vädret i dag och körde lite parkhäng med Piggly. Som - halleluja - spenderade en del av hänget på mage! Det går något bättre nu. På BVC sist flikade de in lite lagom taktfullt att vi nog "borde låta honom ligga lite mer på mage, så inte huvudet blir så platt" Hjääälp! Sen dess ser jag bara hur platt Iggelinis stackars bakhuvud är. Rättar det till sig, eller? Och spelar det nån roll, förutom rent estetiskt? Tror inte det. Och vem har egentligen bestämt att platta huvuden är fula? Platt är det nya svarta, vad jag har hört. Högsta mode på bebisfronten. Jupp.

Det var en kombinerad playdate med Niklas syster Oliven och hennes bebis (Iggys kusse) Ruben. Vore så himla kul om Ruben å Iggy blev kompisar när de blir lite större. Även om det känns rätt lurigt att tänka sig de två ute på stan som 16-åringar, spanandes på brudar (eller gossar - who knows?), snikandes billig öl på falskleg. Nåväl, det är (tack och lov) låååångt dit.

Niklas fick stajla inför Ruben med sina fräsiga bollkunskaper. Och jag fick lufta fötterna. Bra dag!

Kan man pussas för mycket?

Men alltså... Det här med att pussa på sin bebis. Jag pussar Iggy så mycket att jag tror att han riskerar att utveckla pussfobi när han blir äldre. (Eller så kanske jag skapar en framtida pussfetischist?) Men jag kan inte låta bli, det är så jäkla mysigt. I morse var han så god när han låg i sängen och skrattade (han har världens mysigaste morgonhumör - vaknar faktiskt alltid med ett stort leende) att jag nästan inte kunde förmå mig att kliva upp. Jag var tvungen att gosa å pussa å mysa å pussa å gosa å pussa å..., ja ni fattar.

Låg kvar så länge att vi kom försent till caféet där vi skulle käka frulle, den hade tagit slut och de höll på att förbereda lunchen istället. Men det ordnade sig. Och det var det värt.

Niklas tycker att jag "förklär allt gos till lek", att jag egentligen bara gossar med Piggly fast jag får det att framstå som att jag leker med honom. Typ, "pruttar" honom i låren och på magen och i nacken (då snikar jag åt mig goda pussar). Och så kan det nog vara. Det gäller ju att börja drilla kidsen i tid. Om inte Piggly växer upp å blir en sån som gillar gos så vet jag inte vad jag gör. Så vi kan väl säga att jag tränar honom via mina...ehh, lekar. Intensivt.

Glada bebin!

Iggy e helt klart tillbaka på banan, i dag har han varit sitt vanliga soliga jag, och det massiva dregglandet som han pysslat med de senaste veckorna är borta det med. Det gör att jag verkligen tror på det här med tandteorin. Inget som syns i munnen dock, men det kan ju som sagt ha varit ett tillväxtskov på tandfronten ändå.

Sovandet är dock inte tillbaka på banan. I natt var det samma visa: vakna kl 02, 03, 05, 07 och sen nån slags halvsömn till kl 09. Tillbaka som det var när han var nyfödd, då var det precis såhär. Men när han var ca två månader började han sova i längre perioder, från det att vi (eller Niklas rättare sagt) gick och la sig vid 23/23.30 hela vägen fram till kl 05. Då åt han, sen sov han nöjt fram till 07.30, åt lite till och sov sen till 09.30. Rackarns skönt. Förhoppningsvis kommer det sömnmönstret tillbaka...

Å herrejävlar!

Har precis fått en timmes helt magiskt bra massage (med en riktigt fräsig tupering på köpet, då hon gjorde hårbotten också, mmmmm). Mår som en PRINSESSA! Massage är det ljuvligaste jag vet, även när man får en dålig massör så älskar jag det. Och i dag var jag hos en helt otroligt bra mänska, bara ett stenkast från lägenheten dessutom. Så nu lär jag slinka dit så ofta jag kan. Det var dessutom sjukt prisvärt (400 pix för en timme!), så man slipper bli ruinerad.

Det märks att man bär på 7 kilo bebis alltsomoftast, sover på luriga sätt för att undvika babynestet i sängen, sitter i not so ergonomiska ställningar på natten när det är matdags, släpar en vagn upp och ner för trappor ett par gånger om dagen, med mera med mera. Kroppen är inte i riktigt lika fin form som den brukade vara om man säger så. Har ont på ställen som jag knappt visste jag hade (vänstra knäet e lurigt, och höfterna känns i stort behov av typ...oljning eller nåt). Så att få en riktigt bra massage var rena rama himmelriket. Funderar redan på hur snabbt jag kan boka nästa tid.

Niklas har rattat Piggly under tiden, och nu är jag hemma en kortis alldeles ENSAM utan vare sig man eller bebbe - minns inte ens när det hände sist. Jag som är något av en eremit (bästa jag vet en lördagkväll - vara SJÄLV hemma i soffan med en påse saltlakrits, typ) känner att det är nåt jag behöver få vara oftare. Jag och Niklas får väl turas om och ge varandra ensamkvällar/dagar som man får spendera preciiis hur man vill. Det ska vi styra upp! Nu är det dock dags att slinka ut igen, ska möta upp man å bebbe och köra en playdate med Iggys kusin Ruben!

Finger candy ♥

Fick en fråga angående mina ringar. Det är mina förlovningsringar. Jag har tre stycken, det här är två av dem. Låter kanske lurigt att ha tre stycken förlovningsringar, men så är det. Jag å Niklas är inte sådär supertraditionella av oss (uppenbarligen). The more the merrier liksom.

Jag fick min första förlovningsring när Niklas friade 2011 (har därmed varit förlovade i tre år, inte så traditionellt det heller kanske om man nu ska gå på det där med att gifta sig inom ett år från att man säger JAAA!). Det är en superfin vintagering i silver med en ljusblå sten. Den hade han köpt i en antikaffär här på Söder vars skyltfönster jag alltid oooh:ar och ahhh:ar framför när vi går förbi det. Tycker den är kalasfin, i den står även en inskription med vårt förlovningsdatum.

Men för nåt år sen reste Niklas till Sri Lanka, och där fanns en massa konsthantverkare som gjorde fina smycken för en mycket blygsammare penning än vad de skulle ha kostat här hemma. Så då köpte han två ringar till mig, en med en stor lejongul sten och en med sex färgade stenar i rad. Tyckte de var så fina ihop att de fick flytta in på vänster hand och agera förlovningsringar. Den blå fick ta semester. Jag går lite på känsla vilken/vilka ringar jag vill ha på mig, och den senaste tiden har jag känt mest för den här kombon.

Älskar att de är klassiska, fast ändå inte. Designen är klassisk, men färgen på stenarna okonventionell. Tittar man snabbt ser de ut som vilka "vanliga" ringar som helst, men tar man sig tid att kika närmare så ser man hur speciella de är. Det är en fin liknelse för mycket här i världen tycker jag. Tittar man snabbt så missar man mycket, världen är mer spännande för de som tar sig tid att kika närmre på saker.

He´s baaaaaaack!

Jippiiiee! Min glada bebis är tillbaka! Hela dagen i dag har han varit sitt vanliga soliga jag. Har bara hört ETT ENDA "brääää!". Det är framförallt skönt att han känns mer som sig själv, den här bebisen känner vi igen liksom. Gjorde ju (såklart) misstaget att googla på vad vaccinationer kan göra (om de går fel), och det är inte så rolig läsning. Så hönsig som man är slinker hjärnan lätt in på såna tankar. Därför känns det bra att han är "tillbaka".

Försökte kolla i går om det finns några små tänder därinne i munnen, men han blev så jäkla sur på mig (tusen "bräää!" i rad) så jag pallade inte fortsätta. Men tydligen kan tänderna växa i skov, utan att de syns än. Så eventuellt har han haft ett sånt, utan att vi ser några små sockerbitar. Det visar sig.

Nåt som däremot inte blivit bättre är hans sovande. Eller brist på sovande rättare sagt. I natt vaknades det 01.30, 03, 05, 07 och 08. Phu. Det är som att dras tillbaks till hur det var när han var nyfödd. Hoppas hoppas att även detta beteende är tillfälligt.

Arm candy ♥

Jag är inte så himla mycket för det här med namnsmycken. Tycker de ofta blir lite för snuttepluttiga liksom. Men jag måste ju erkänna att det faktiskt är lite mysigt att få bära sitt barns namn någonstans. Så därför blev jag så glad när jag hittade det här armbandet! Designen är stilren och andas inte för mycket snutteplutt (förutom att det ju är ett namnsmycke då, det är ju rätt snuttepluttigt bara det! ;-D).

Beställde från Atom 47 (hittas här), det är en tjej som heter Beata som gör alla smyckena för hand. Älskar att det kom i en liten fin ask, med en handskriven hälsning.

Det är precis detaljer som detta som gör att jag så gärna rekommenderar företaget vidare, det är kärlek nedlagt i det här. Någon som tänkt till och vill göra kunden extra glad. Attention to detail, liksom.

Vi på GlamMom tänker på precis samma sätt, vi vill att kunden ska bli glatt överraskad när hon får hem sitt paket. Hon ska få nåt extra. När man handlar på nätet försvinner ju hela shoppingupplevelsen; att få bra service av en trevlig person, se en vacker butik och inspireras, få en snygg påse med mera. Därför tycker vi att det är superviktigt att man får något extra när man klickat hem en vara på nätet - nåt som ersätter shoppingupplevelsen och gör det härligt att handla.

Minns när jag köpte min (förvisso tokälskade, men ändå) Carin Wester-jacka. Den köpte jag i deras egen shop, det var dåliga villkor (man kunde inte betala på faktura), lång leveranstid, och när jag väl fick hem jackan (som är DYR och kostar över 4000 pix) så fick jag den bara rakt upp och ner i en svart plastpåse. Kändes inte så lyxigt direkt. Där kan man snacka om att shoppingupplevelsen gick totalförlorad. Att man inte får sin vara härligt inslagen i silkespapper eller nåt annat som bidrar till lyxkänslan när man köper nåt så dyrt är för mig en gåta. Tummen ner för Carin Westers shop alltså (trots fina kläder), och tummen upp för Atom 47 och GlamMom.

Är helt kär i detta armband. Man väljer själv längd på silverkedjan så att det passar en perfekt.

Armbandet slinker runt på stan!

Okej, nu tangerar jag snuttepluttgränsen rejält (har kanske till och med gått över den) men jag var ju tvungen att ta en bild på Iggy-armbandet ovanför...Iggy. #göllighetsoverload

Mammagruppsmys!

Eller, okej, inte "riktig" BVC-mammagrupp - men en egenhändigt ihopsnickrad sådan fick jag hänga med i dag. Spenderade nämligen eftermiddagen med Annika & Hannah, två färska mamas som även är färska kompisar till mig. Vi parkerade oss (och våra tre bebbar och tre vagnar) på fantastiskt barnvagnsvänliga Egoïste i Moodgallerian (tips om man är fler än två vagnar...) och snicksnackade i flera timmar om allt möjligt.

Det var faktiskt allra första gången jag träffade Annika och hennes lille Frans. Men det känns som att jag känner henne eftersom jag följer henne på Insta och även läser hennes blogg. Hon valde också att föda med planerat kejsarsnitt och skrev väldigt öppet om det, och det var faktiskt en av er bloggläsare som tipsade mig om hennes blogg när jag var preggo och gick ut med att jag ville föda på det viset. Jag började läsa den, och sen dess har vi haft lite kontakt just iom att hon gick igenom precis samma sak som jag, fast några månader före. (Hennes blogg hittas här.)

Det var väldigt kul att ses irl så att säga, rasande trevlig mänska! Inspirerande på klädfronten också, hon jobbar som moderedaktör så det kanske inte är så konstigt att hon får till det.

Hannah är också en rackarns trevlig och väldans fräsig mänska. Hon är stylist på Amelia, och vi lärde känna varandra litegrann när hon lånade kläder från GlamMom till preggoplåtningar för tidningen. Sen sprang vi in i varandra på en amningskurs och nu har hon begåvats med lille Knut, tre månader. Han låg dock och snusade i princip hela vår fika, så då fick hon gossa lite med Piggly istället.

Hannahs blogg läser jag också. Hon skriver väldigt öppet och ärligt, till exempel om sin förlossning som inte blev riktigt som hon hade tänkt sig. Kolla in hennes blogg här.

Det var väldigt kul att hänga med dessa två mamas, dels har vi (jag å Annika) kejsarsnittsprylen gemensamt, men ett område vi alla tre är väldigt lika på är att vi äääälskaaaar våra jobb. Annika fick sin bebis i december och började jobba i princip heltid i januari. Precis som jag alltså. Hon är också egenföretagare och det var väldigt spännande att höra hur hon tacklar jobb/bebis/familj/socialt liv osv. Det visade sig att vi gör på nästan exakt samma sätt. Jobbar när bebisen sover, annars någon timme på kvällen när killen tar över, samt sitter uppe på nätterna.

Hennes kille är (precis som Niklas) också egenföretagare och även han flexar lite för att Annika ska t ex kunna jobba på plåtningar där det är trixigt att ta med Frans. Kändes bara så skönt att höra att det finns fler än jag som rattar 100% jobb under denna mamma"ledighet", och att det GÅR. Jag tycker ju att det funkar 90% av tiden, men ibland slinker stressen in i systemet, och ibland känner jag mig som en skurk som till exempel inte varit på öppna förskolan med Iggly en endaste gång. Men han hänger ju med på allt jag gör jobbmässigt, så han får uppleva en massa annat tänker jag, som de som hinner med alla de där öppna förskoleprylarna kanske inte får. Same same but different liksom. Och lika bra, fast annorlunda.

Väldigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Hoppas på fler mammagruppsträffar som dessa!

When the cat´s away...

Min absoluta favoritmat när det kommer till middagar är plock. Ääääälskar det! Min kärlek för charkuterier grundlades i tidig ålder, eftersom min pappa och jag brukade festa loss på vad vi kallade "korvmiddagar" (kanske mindre charmigt än "plock") när det vankades helg. Då köpte han hem massa goda korvar och annat plock, och så mumsade vi i oss. Supergöttigt. Nu är ju "charkisar" superdupertrendigt, och det är fantastiskt tycker jag. För det innebär att delikatessdiskarna numera är överfyllda med alla möjliga korvar å skinkor från jordens alla hörn. Love it! Min absoluta favorit är tryffelsalami.

Hursom, Niklas brukar reta mig för att mitt standardsvar på hans fråga "Vad ska vi ha till middag i kväll?" aaaalltid är "plock!". Jag avskyr ju att laga mat, så det funkar finfint för mig även av den anledningen. Niklas (som gillar att laga mat) vill hellre äta varmt på kvällen, så det är inte jätteofta jag får igenom min plock-önskan. Men! I kväll är han inte hemma, så då blire "korvmiddag" på studs!

Jag har tillåmed kirrat dessert! Veckans NU (sliskigt I know, men det är ett guilty pleasure of mine) och en ny variant på organisk choklad som jag inte testat tidigare. Blir perfa när Piggly somnat. Då ska jag kura ihop mig här i soffan, läsa slisk, snaska gotte å surpla zinfandel. Mmmmmm...

Bästa bebisgrejerna del 2!

Nu finns andra delen av "De 7 bästa bebisgrejerna"-avsnittet uppe på YouTube-kanalen! Går finfint att kika här i bloggen också såklart. Nu när ni sett vilka 7 pryttlar vi tyckt varit GULD värda under dessa fem månader - håller ni med eller har ni andra favvisar som ni kan tipsa om?

Tack!

Hörrni - tuuuuusen tack för alla tips på vad sjuttsingen det kan vara som händer med Iggelini (bara smeknamn, hans "riktiga" namn" är Iggy och inget annat, för er som frågar ;-D). Jag tror precis som ni att det är en kombo av ett utveckingsleap, vaccinationens efterverkningar och tänder på g. Så skönt att höra att det är flera som gått igenom samma sak. Och det är ju bara att suck it up - precis som någon av er kloka mamas därute skrev så är detta ju en del i bebisens utveckling, och vi måste försöka att inte vara så negativt inställda till det. Alla faser och beteenden behövs ju för att forma våra små bebbar.

Men jag får nog erkänna att jag gärna ser att den här "brrrääää!!!!"-perioden går över sooner snarare än later. He he.

Surmule!

Hjälp! Vår glada lilla bebis har blivit en riktig surmule. De tre senaste dagarna har han varit kinkig och stissig. Allmänt missnöjd. Det är som att han blir uttråkad sjukt snabbt, ingenting funkar mer än några minuter. Inte ligga på rygg, inte ligga på mage, inte mysa, inte sitta i vagnen med mera med mera. Det enda som funkar är att hitta någon lek som han tycker är rolig, och sen toooookleka. Men det funkar inte heller särskilt länge.

Han har ett nytt ljud (typ "brrräää!") som han gör så fort han är missnöjd, vilket är typ varannan minut just nu. Kan inte komma på nåt annat som ändrats än att vi vaccinerade honom i onsdags. Kan det bero på det? Han fick ju en rackarns feber och var hängig i några dagar. Och nu är han alltså jordens surmule.

I tre dagar har han också sovit urdåligt, vaknat kl 01.30, kl 03. kl 05, kl 07. Han som i vanliga fall sover från 23 till 05. Gaaaahhhh. Känns som att missnöjesprylen och det dåliga sovandet hänger ihop, har dock ingen aning om vad vi kan göra för att det ska bli bättre. Är det kanske en fas? Enligt Wonder Weeks-appen ska han göra nästa leap om 5 dagar (varje gång de går igenom ett leap blir bebisarna stissiga), kanske är han på väg in i det redan? Någon som har varit med om samma sak? Det är ju så konstigt att Iggy som vanligtvis är en liten sol och väldigt lätt att ha att göra med, helt plötsligt nästan blivit en annan bebis.

Man får sig såklart ett leende då och då, men det är inte alls som det brukar vara. Och det här med sömnen, gaaaahhhh... Helt plötsligt förstår jag varför relationer spricker och folk blir knäppa och gör dumma grejer som att skaka sina barn osv. Vi har bara haft det såhär i tre dygn, kan knappt tänka hur jobbigt det måste vara att ha det så i flera månader.

Märker blixtsnabbt hur det påverkar oss här hemma. Jag och Niklas som vanligtvis är väldigt snälla mot varandra blir fräsiga å snäsiga. Magontet över att inte hinna med jobbet alls (som jag oftast gör på nätterna, men är nu för trött för att sitta uppe till kl 02) växer till en stor klump. Ledsenheten över att min bebis är missnöjd och att inget jag gör rättar till det. Pust. Ge gäääärna tips på vad ni tror det kan vara, eller hur vi kan göra det bättre!

Vi unnade oss en lyxfrulle och tog varsin skål acai på Le Mond i morse för att bli lite gladare. Funkade rätt bra.

Piggly fick testa lite. Man kan väl säga att han var halvimpad. Däremot verkar majskrokar kunna bli någon slags favorit. Han käkade sin första krok i söndags, och den var tydligen både rolig att titta på och mumsig att snaska i sig.

Produkter
Övrigt
   

Drift & produktion:  Wikinggruppen