En vidrig dag

I går var en vidrig dag. Vidrig. Det är inte ofta jag skriver om sånt här i bloggen, men det är för att jag inte upplever så många vidriga dagar. Men i går åkte jag på en sån. Och jag har inte riktigt hämtat mig.

 

Iggy har haft lite ryckningar i sin högerarm. De uppstod för ett par månader sen, men försvann efter ett tag. Men nu har de kommit tillbaka, och i förrgår kändes det som att det var mer än nånsin. De kommer när han äter, och det är liksom som att han försöker ta tag i sin flaska, men inte lyckas. Och sen vevar armen på ett par gånger, och det känns ganska okontrollerat. 

 

Tänkte såklart att jag skulle kolla upp det här hos en barnläkare, men iom att de försvann tänkte jag att det var nåt som kom och gick. Men nu är de alltså tillbaka. Och det, i kombination med att när vi kom hem från lodgen sent i förrgår kväll så betedde sig Piggly väldigt lurigt, gjorde att jag gick bananas av oro. Han var överenergisk, stissig och allmänt underlig. Min logiska sida sa att det var för att han sovit i bilresan hem, sen väckts av oss och helt plötsligt befann sig i ett tänt hus (från en mörk bil) med massor av spotlights. (Det var spottarna han tittade på och liksom blev alldeles...knasig.)

 

Men min hysteriska hönsmammasida började tänka i alla möjliga obehagliga termer, och det slutade med att jag gråtande satt och googlade "ryckningar i armen bebis" mitt i natten. INTE ett bra drag kan jag säga. Såklart. De stories som man får upp då är inte direkt nåt som lugnar ner en. Vidriga historier om sjuka barn. Vidriga. Så jag blev typ hysterisk. 

 

Gårdagen spenderades därför med att ringa BVC, och prata med läkarkompisar. Det kändes inte härligt alls att vara här, jag ville bara hem så vi kunde åka till akuten. Klart man kan åka till sjukhuset här också, men ni förstår säkert. Det känns inte lika tryggt att sitta och förklara på engelska osv osv. 

 

Både BVC och läkaren som vi pratade med sa att iom att vi själva kan stoppa armvevandet lätt så är det ingen kramp och därför inget akut. Skulle det sprida sig till fler kroppsdelar eller rycka utan att vi kunde stoppa det, så skulle vi söka läkarhjälp här. Annars inte. Men däremot kolla upp det hos en barnläkare när vi kom hem, bara för att försäkra oss om att det inte är någon fara.

 

Läkaren sa att det förmodligen bara är ett rörelsemönster som kommer och går och som sen kommer att försvinna helt, barn har tydligen en massa sånt fuffens för sig. Och sakta men säkert började det kännas bättre. Men FY FAN vad dåligt jag mådde tills dess att jag började lugna ner mig. När man väl börjar oroa sig över nåt, så sprider det sig som en löpeld av skräck. Helt plötsligt tyckte jag att allt Iggly gjorde såg konstigt ut. Jag fick liksom sjukglasögon på mig. Seek and you shall find heter det ju, och jäklar vad jag hittade obehagliga grejer. Som såklart bara fanns i mitt huvud.

 

Efter att vi pratat länge med läkarkompisen (som var väldigt noggrann) så började det sakta men säkert kännas bättre. Och när jag tittade på Piggly med normala ögon igen så såg jag att han ju var precis som vanligt. Och som genom ett trollslag vevades det absolut ingenting i går, vilket lugnade mig ytterligare. Men jag var tvungen att ta en lååångprommis med Niklas (utan Piggly) för att kunna rensa sinnet och "komma tillbaka". Usch. Bland de vidrigaste dagarna i mitt liv faktiskt. Att ens tänka tanken att det är nåt lurt med ens barn är rentutsagt förjäkligt.

 

Men, nu är vi tillbaka på banan. Jag är mig själv igen, och Piggly är precis som vanligt. Vi ska kolla upp vevningarna när vi kommer hem, men det känns inte som att det är nåt vi behöver göra nununu. Phu. Vilken pärs.

15 kommentarer

Mer än 6 år sedan
Hoppas det blir bätgre med iggy
Mer än 6 år sedan
Många kramar Elin
Mer än 6 år sedan
Hej vanj jag tycker du verkar snäll och iggy är jätte gulig
Mer än 6 år sedan
Förstår precis den där oron och kan minnas hur jag själv satt och googlade just ryckningar, då min lilla bebis som nu är 1 år gjorde ungefär som du beskriver med armen och ibland även ett ben. Fick samma förklaring som du att det är ett rörelsemönster. Ryckningarna har han slutat med för länge sen och jag är helt övertygad om att det kommer försvinna på Iggy också men alltid skönt att kolla upp om man är orolig.. Min sköterska på bvc sa åt mig en gång att 99 % av allt man oroar sig för inträffar aldrig och så har man gått med den där jobbiga känslan helt i onödan. Jag brukar försöka tänka på det när hönsmammehjärnan kickar igång. Stor Kram och tack för en superhärlig blogg.
Mer än 6 år sedan
Usch och fy! Skönt att du hade folk att prata med, guld värt! Än så länge har jag sluppit ifrån större orosmoment under sonens fem månader långa liv, men fy tusan när det dyker upp något... Gillar att du delar med dig även av sånt här, dessvärre ingår ju även detta i att vara förälder. Massa kramar till er! <3
Mer än 6 år sedan
Vanja, jag förstår verkligen din reaktion! Kan inte tänka mig annat när man har en liten som man har ansvaret för och vill beskydda med sitt liv. Vi har ännu inga barn (snart hoppas vi), så det är lätt att glömma Det Stora Allvaret med att få barn. Genom att läsa det här blir vi ännu mer förberedda på vad som kommer. Tack för att du delar med dig! Stor kram till er och tusen tumhållningar på att allt är okej med fina Iggy! <3
Mer än 6 år sedan
Ville bara skicka en kram och hoppas det är bättre idag.
Tack för din underbara blogg Vanja! Du inspererar!
Kram Jossan
Mer än 6 år sedan
Känner igen både vevandet och oron! Vår dotter gör likadant ibland med armen. Som att hon är väldigt ivrig. Man ska absolut inte googla och framförallt inte läsa historier på familjeliv... Inte det minsta härligt och mkt ångestskapande. Skönt att du är på banan igen!!
Mer än 6 år sedan
Usch vilken oro :( skönt att det nu visat sig att det förmodligen inte är något. Kramar till er!!
Mer än 6 år sedan
Tråkigt att det skulle hända just nu då ni inte är hemma. Hoppas det ordnar sig. Är nog som de övriga här säger - övergående.
Känner till den där oron och hysterin. Med åren har jag härdats, men likväl slår det till ibland med råge.
Stor kram till dig
Mer än 6 år sedan
Förstår verkligen oron. Extra jobbigt när man är långt hemifrån. Man glömmer ju så fort men som jag minns det hade vår son också konstiga ryckningar i armar och ben när han var mindre. Jag är ju verkligen en som oroar mig till bristningsgränsen och precis som du skriver bara ser mer och mer som kanske egentligen inte finns där. Hursom gick det där över efter en tid. Du ska se att allt är ok men förstår VERKLIGEN oron och nojjan. Varma hälsningar C
Mer än 6 år sedan
Urs, vilken jobbig dag! Styrkekramar
Mer än 6 år sedan
Så gör min dotter också. När jag ammar så vevar hon på höger ben och/eller höger arm. Jag brukar ta tag i hennes fot/hålla handen med henne och då lugnar det sig. :-)
Mer än 6 år sedan
Vår tjej gör likadant så det är nog inget att oroa sig för. Jag tycker det verkar som om hon gör det de gånger hon är extra hungrig. Sådär så atr hon blir helt till sig när hon får mat liksom. Hon har hållt på med det till och från sen hon var någon månad, hon är nu sju månader och det är mindre frekvent men det händer någon gång då och då.
Mer än 6 år sedan
Hej Vanja!

Lustigt att du skriver om detta just nu för min son på 7 veckor gör precis likadant, fast med benen. Jag tog upp det när vi var på kontroll hos en barnläkare nu i veckan och fick också höra att om man kan stoppa det själv så är det ingen fara. Jag är själv hysteriskt hönsig av mig (som många mammor i och för sig) men är faktiskt lugn efter jag fick höra det av BVC. Så slappna av du också :)

Kramar
Produkter
Övrigt
   

Drift & produktion:  Wikinggruppen