Framme!

 

Sådärja! Nu är vi tillbaka i Portugallien. Pigglys andra flygresa, och till vår stora glädje (och lättnad *pust*) så gick det finfint även denna gång. Överlag var det mer avslappnat nu, eftersom vi har gått igenom hela proceduren förr. Vi plockade med oss Maxi-Cosin som vanligt, och som ni ser blir den en rackarns bra vagn, kombinerad med en bagagetrolley. Eftersom man (i Sverige i alla fall) måste checka in hjulen, så är det skönt att kunna svischa runt på en sån här på flygplatsen istället för att kånka runt med bebis på armen.

 

Lite reselektyr. En perfekt kombo av grisigt skvaller och djuplodande artiklar. Måste ju föda båda hjärnhalvorna. Eller nåt.

 

Vi tog med oss cosin på flyget, och Piggeloni fick sitta i den hela resan. Men vid start och landning satt han i mitt knä. Han var glad som en lärka även denna flygning (sov dock mest), så som tur är verkar han inte ha några problem med tryckutjämnandet. 

 

Mammas helikoptervy.

 

På tal om att vara glad som en lärka: det kommer ju nya ljud ur Igglys strupe hela tiden, och det senaste är ett slags...pipkvitter, får vi nog kalla det för. Det är rätt ljust och rätt högt, om vi säger så. Och eftersom vi som e hans päron tycker att ALLT han gör är sååå spännande, och blir vilda av förtjusning när det dyker upp nya ljud, så uppmuntrar ju vi det till tusen när vi är hemma. Men. Nu satte han igång på planet med sitt glada pipande, och eftersom jag starkt misstänker att alla som inte är hans föräldrar inte är riktigt lika förtjusta i en bebis som skjuter ut trestrukna c i parti och minut, så blev jag lite stressad. "In med nappen!" liksom. Klart han måste få låta, men att gå loss till tusen tycker inte jag känns ok mot de stackarns medpassagerarna. Hursom, det fick mig att fundera på en grej. En grej som är så himla fin med att få barn. Och det är att ALLT verkligen är så jäkla intressant och roligt; varje litet ljud, varje steg som tas i utvecklingen. Det är som att se en spännande film, fast du får vara MED I filmen. Hela tiden. Så tycker i alla fall jag att det känns. Och då ska man veta att jag aldrig varit särskilt intresserad av kids om jag ska vara ärlig. Inte blivit automatiskt stjärnögd för att en bebis kommit i min väg. Tvärtom, så har jag faktiskt mest tyckt att barn är lite jobbiga. Sorry, men så är det faktiskt. Men det är just det som är så fint: för helt plötsligt kommer denna lilla krabat in från vänster och fullkomligt blåser en av stolen. Knockar en totalt. En sfär jag aldrig varit särskilt intresserad av blir nu det som är roligast av allt. Jag älskar när livet överraskar en så. Jag pratade med min svägerska Oliven (som är med här i Portugal, tillsammans med Iggys kusin Ruben) om detta, och hon hade diskuterat precis samma sak med Lasse. Och då hade han sagt nåt så fint, nämligen att det bästa av allt är att det bara fortsätter vara såhär roligt. Det slutar inte för att någon fyller tio, eller arton eller trettiofem. Att följa sina barns utveckling är nåt som är precis lika spännande livet ut. Och det är just så det känns: från och med Iggys ankomst kommer vi alltid ha nåt som är så himla roligt att följa. Just nu är det hans pipkvitter, längre fram kommer det vara alltifrån hur leker med sina kompisar till hur det går när han blir kär för första gången. Kanske är det allra största när han en gång själv får barn. Långt fram i tiden, jag vet, men jag ser verkligen fram emot allt som vi kommer få vara med om genom honom. Jag älskar att vara mamma. ♥

2 kommentarer

Mer än 6 år sedan
Fantastiskt fint skrivit Vanja. Hör sitter jag och fäller några tårar...snyft. Puss på er!
Mer än 6 år sedan
Åh vad fint skrivet, känner igen mig precis då jag också är nybliven mamma <3 Vilken härlig liten familj ni är!
Produkter
Övrigt
   

Drift & produktion:  Wikinggruppen