Gästbloggare: Elisabeth Lindroth / En filtrerad uppväxt

Okej, nu ska jag erkänna något. Det är ett beteende som jag alldeles nyligen insett att jag har och som jag inte är helt nöjd med. Jag tror att säkert någon kan känna igen sig.

Så här är det: Jag har världens sötaste barn. Det är sant! SÖTAST i världen! För att bevisa det för alla tar jag tusentals bilder på honom som jag väljer att lägga ut på blogg, Instagram och/eller Facebook, eftersom jag innerst inne vill höra ALLA ANDRA säga hur jäkla söt han är.

Det räcker alltså inte för mig att bara titta på mitt älskade barn för min egen skull, eller ibland ta en bild att spara till framtiden. NEJ, när jag tar bilder på honom har jag väldigt ofta i bakhuvudet att "den här bilden måste jag visa för ALLA". Lyckas jag hålla mig borta från internet måste jag ändå alltid skicka bilden till mamma eller svärmor, alternativt lägga den som bakgrund på min telefon och "råka" visa alla jag träffar.

Detta beteende har också fått mig att inse 1. Att jag har extremt få bilder som jag bara tagit i förbifarten på Åke. 2. Vi som har barn kan i extremt hög grad påverka hur de kommer att se på sina första år, alltså bokstavligt talat.

Idag kan vi ju nämligen lägga av en rejäl salva foton i rad på ett och samma ögonblick. Vi kan lätt knäppa tjugo bilder på vår lilla bebis när hen gör något gulligt. Sen kan vi välja ut den bilden när objektet i fråga visar sig från sin allra sötaste sida, kanske till och med lägga på ett filter(?) på våra redan perfekta avkommor och sedan bryskt radera de nitton bilderna som inte blev lika söta.

Då kan jag inte låta bli att tänka på hur vi där och då väljer att radera nitton ansiktsuttryck och miner som våra barn gör som kanske inte anses perfekta för den ytliga värld vi lever i men som hur vi än vrider och vänder på det, ändå precis är hur våra barn också ser ut. Det är kanske de bilderna som de vill se när de är vuxna och inte de polerade, redigerade varianterna.

Nu har jag alltså börjat fundera och verkligen tänka på det, jag sparar inte alla bilder jag tar på Åke eftersom 97% av dem är totalt suddiga men jag försöker behålla alla som visar hela hans register av ansiktsuttryck; när tungan hänger ut, när dregglet droppar, när han blir tvärt superarg och skriker, när han har gnuggat sig lite hårt i ögat och är lite röd osv. Jag försöker också i allra högsta mån behålla bilder även av oss föräldrar där vi inte ser ut exakt som vi önskar. Det är ju faktiskt så vi ser ut på riktigt och nästan jämt.

Det är, har jag insett, redan nu vi börjar forma vår syn på våra barn och även deras syn på sig själva. Vad säger det egentligen dem när vi valt att bara visa upp dem när de ser ut som små dockor? Att alla andra sidor av dem inte är lika fina?

Nej, från och med nu ska jag tänka på Åkes framtid när jag väljer att ta bilder och också när jag bestämmer vilka som ska raderas. Jag vill att han ska se sig själv på exakt samma sätt som vi ser honom varje dag, som den allra, sötaste, ljuvaste personen som någonsin funnits, oavsett vilken min han har när bilden knäpps.

För att spana in Elisabeths egen blogg - klicka HÄR!

5 kommentarer

FiaP 2 år sedan
KLokt, och lite ledsamt på samma gång att vi gör såhär mot våra barn.
Hanna 2 år sedan
Toppentext! Så bra reflektion. Nu ska det sparar "fula" bilder! ;)
Sonia 2 år sedan
Sååå bra skrivet!!!!
Anna 2 år sedan
Åh så spot on! Jag får lite tårar i ögonen nu för din text är som en ögonöppnare. Bra reflekterat och skrivet :)
JennyJenny 2 år sedan
Jag har faktiskt tänkt på det bär man jämför med bilder på sig själv och sparar också de "ickeperfekta" bilderna just för att det är ju livet.
Produkter
Övrigt
   

Drift & produktion:  Wikinggruppen